Vad är helsingforsarna rädda för?
En klaustrofobisk korridor, rasism eller Storebror som övervakar? Alla är vi rädda för något men på Helsingfors stadsmuseums nya utställning Rädslan som öppnar i dag kan man möta både sina egna och andras rädslor.
Ensam i en lång mörk korridor med dörrar man inte vet vart de leder. Ett blinkande Twin Peaks-inspirerat rum med en sprakande plasmaboll och en skyltdocka att utforska. Ett väntrum inför potentiellt tråkiga besked, och övervakningskameror som lockar fram en gnagande orwellsk känsla.
Alla är vi rädda för något, men på Helsingfors stadsmuseums nya utställning Rädslan, kan vi konkret möta både våra egna rädslor och ta del av andras. Men innan vi alls får kliva in i något av rummen måste vi underteckna en ansvarsfrihetsklausul, det vill säga ett papper där vi går med på att uppleva till exempel trånga utrymmen, kraftiga ljud och ett vulgärt språk. Ett element som i sig väcker nyfikenhet och spänning.
Rädsla handlar ofta om en känsla av att inte veta vad som händer, att inte ha kontroll. Därför har Stadsmuseet samlat in berättelser av Helsingforsbor kring vad de är rädda för.
– Utställningen Rädslan är ett koncept i likhet med escape room som bygger på rädslor som samlats in från Helsingforsbor och som ligger i tiden, säger Sauli Seppälä, som är producent för utställningen.
I ett av rummen får vi också höra exempel på dessa.
– Helsingforsborna är rädda för rasism, fyllon, knarkare, döden, vissa ställen, till exempel Kajsaniemiparken och att röra sig kollektivt, kvinnor är mer rädda för det än män. Andra teman är klimatförändringen och den politiserade politiken, sägerSeppälä.
– Syftet är att väcka empati hos folk. När människor förstår hur rädsla uppstår blir det lättare att hantera den, fortsätter han.
Målet är 100000 besökare under den tid som utställningen pågår fram till slutet av mars.
Finlandssvensk konstnär
Det är scenografen Kristian Palmu som står för planeringen av utrymmen, ljus och ljud.
Som en del av utställningen vi- sas också Amygdala, som är den finlandssvenska konstnären Eleonora Hagströms, 26, första utställningsarbete.
– Det är absolut en jättestor chans för mig. Kristian Palmu och jag är gamla bekanta. Han har sett mina tidigare målningar och tyckte de passade in i helheten, så han sökte upp mig.
Amygdala är alltså en del av hjärnan som tros spela stor roll i vårt känsloliv, särskilt när vi blir rädda. Hagström har inspirerats av neuropsykologin och vikten av att få information om hur vår hjärna fungerar.
– Informationen hjälper oss att förstå varifrån våra rädslor kommer. Jag har gått in i mina egna erfarenheter av rädsla, vilket varit ganska tungt och svårt. Men arbetet i sig handlar inte om mig utan rädslor mer generellt. Jag vill väcka intresse för hur man kan söka och kräva information om rädsla.
Vad är du själv rädd för? – Jag är rädd för själva rädslan, och har själv lidit av panikattacker och ångest. Om man låter rädslan ta över känns det som att man inte är sig själv längre, säger Hagström, som kommer från Karleby men numera är bosatt i Helsingfors.
Hennes bläckmålningar för tankarna till Rorschachtestet, personlighetstestet som består av en serie nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar, och som testpersonen får i uppgift att analysera. På samma sätt som i testet har Hagström velat lämna utrymme för åskådarens egen tolkning.
– Vi ser saker på olika sätt utifrån våra egna erfarenheter.
Musiken som är en del av helheten har en pulserande rytm med en mörk underton – som när blodet rusar i våra huvuden när vi blir rädda.
– Den finns där för att förstärka känslan och upplevelsen.
Syftet är att väcka empati hos folk. När människor förstår hur rädsla uppstår blir det lättare att hantera den. Sauli Seppälä producent för utställningen Rädslan