Visuella element i fruktbar kontrast
Ett starkt förnimbart visuellt element gick som en röd tråd genom HSO:s onsdagskonsert som samtidigt öppnade Nordiska Musikdagarna.
Nordiska musikdagarna
Öppningskonsert i Musikhuset 7.11. Helsingfors stadsorkester under Klaus Mäkelä. Solist: Marko Ylönen, cello. Byström, Rautavaara, Bjarnason, López.
Samtliga kvällens verk tydde sig på ett eller annat plan till utommusikaliska influenser och två av verken var direkt inspirerade av berömda bildkonstverk.
Britta Byström (f. 1977) hämtar gärna stoff från litteraturen, filmen och bildkonsten och i tondikten Segelnde Stadt (2014) har hon vänt sig till den mest musikaliska av konstnärer, Paul Klee, vars verk inte sällan i sig själva utstrålar musikaliska vibrationer.
Vad som framför allt frapperar i Segelnde Stadt, liksom i så många byströmska orkesterverk, är den enormt raffinerade orkesterbehandlingen. Byström applicerar sina former och färger på notpappret med en pensel lika känslig som Klees och liksom dennes bilder framstår musiken som samtidigt handfast och svårfångad på ett fantasieggande sätt.
Islänningen Daniel Bjarnason (f. 1979) gör en imponerande internationell karriär och hans för ensemble av sinfoniettastorlek skrivna Over Light Earth uruppfördes 2012 av Los Angeles-filharmonikerna under ledning av självaste John Adams.
Bjarnason låter sig inte bara inspireras av två konstverk, Mark Rothkos Dark Over Light Earth och Jackson Pollocks Number 1, 1949, utan låter dem rentav gå i dialog med varandra och resultatet är fascinerande. Syntesen uteblir – annat är inte att vänta när det gäller så väsensskilda världar – men kontrasten de meditativa och improvisatoriska elementen emellan är fruktbar och kunde eventuellt ha drivits ännu mer till sin spets.
Skönt sväng och grann kolorit
Även peruanske Hämeenniemioch Puumala-adepten Jimmy López (f. 1978) stjärna är i stigande efter flytten till USA – med den för Chicago skrivna operan Bel Canto som skönast skimrande juvel i kronan – och inte desto mindre skoj är det att han, i egenskap av medlem i Finlands tonsättare, platsar vid Nordiska Musikdagarna.
Smart tänkt, alltså, av programmakaren Osmo Tapio Räihälä att placera López som en välbehövlig kontrast vid öppningskonserten. I Perú Negro (2012) lånar López några snuttar från den afro-peruanska traditionen, som han modellerar sin egen folklorism på. Visst vilar den store Silvestre Revueltas ande över de mest eruptivt ritualistiska partierna, men López granna orkesterkolorit och sköna sväng är ändå hans egen och styckets enda fel är att det slutar alltför tidigt.
Man kan givetvis fråga sig vad Einojuhani Rautavaara har i sammanhanget att skaffa, men han hade förstås fyllt 90 i år och kanske var det också en eftergift gentemot HSO, som ger såväl kvällens som morgondagens repris inom ramen för sin normala abonnemangsserie.
Andra cellokonserten från 2009, försedd med den måleriska titeln Towards the Horizon, är därtill ett av de mindre klichéfyllda av Rautavaaras sena verk och Marko Ylö- nens intensivt kända vision av den mot det okända försvinnande, mot slutet i det allra högsta registret skimrande, solostämman var onekligen berörande.
Inget är Klaus Mäkelä – som de inhemska orkestrarna lät slinka mellan fingrarna och som om två år inleder sin egid som chefdirigent för Oslofilharmonikerna – främmande och han tycktes röra sig som fisken i vattnet i de vart och ett på sitt sätt krävande partituren. Han kommunicerade med all önskvärd tydlighet sin vision till musikerna, som förverkligade hans intentioner till punkt och pricka.