”Schjerfbeck hade avskytt filmen om sig själv”
Helene Schjerfbeck hade varit djupt ogillande ifall hon känt till de nu aktuella planerna på en film om hennes liv, säger Schjerfbecks släkting Carl Appelberg.
Den planerade finskspråkiga filmen om Helene Schjerfbeck är inte ett projekt som konstnären själv hade varit trakterad av. Det säger Carl Appelberg vars mamma var Schjerfbecks brorsdotter.
– Helene var en privat person och hon kunde inte ett ord finska. Hon hade avskytt filmen. Myten om den ensamma och olyckliga Helene Schjerfbeck är dessutom felaktig, påpekar Appelberg
– För Helene Schjerfbeck var konsten allt. Men hon hade en mycket livlig korrespondens med bland annat sina konstnärssystrar så man kan inte säga att hon var ensam.
Carl Appelberg träffade Helene Schjerfbeck när han var barn och tillsammans med sin mamma besökte konstnären.
Den planerade filmen, i regi av Antti J. Jokinen, fokuserar på relationen mellan Einar Reuter och Helene Schjerfbeck. Carl Appelberg oroar sig nu för att relationen ska dramatiseras upp till en melodram.
– Risken finns att relationen mellan Helene Schjerfbeck och Einar Reuter blir löjlig på film. Den var säkert innerlig. Men det behöver inte betyda att Helene kastade sig till marken i desperation när Reuter förlovade sig vilket jag sett i en tidigare film.
– På grund av sin höftskada klarade hon inte ens av att göra en sådan manöver.
Mot slutet av sitt liv uppmanade Helene Schjerfbeck dem hon korresponderat med att förstöra alla brev. Somliga följde rådet, en del lät bli.
Carl Appelberg ägde upphovsrätten till en brevsamling men förlorade upphovsrätten 2016, 70 år efter Schjerfbecks död. Regissören Antti J. Jokinen har inte varit i kontakt med honom under manusarbetet.
– Tyvärr förlorade jag upphovsrätten. Och eftersom så många brev är borta för alltid finns det mycket vi inte känner till om Helene Schjerfbecks liv, konstaterar Appelberg.
Helene Schjerfbeck var ett barn när hon föll och ådrog sig den höftskada som kom att prägla hennes liv. Hon fick en barndom där lek och spring var omöjligt – i stället satt hon inomhus och ritade.
När Schjerfbeck i vuxen ålder undervisade på Ateneum tvingades hon sluta på grund av höftskadan. På den tiden hade Ateneum ingen hiss.
– Ateneums trappor är jäkliga för den som har dåliga ben, påpekar Appelberg.
Helene Schjerfbeck tillbringade sina sista år i Saltsjöbaden och avled där 1946. Enligt Appelberg hade hon ständig hemlängtan under de här åren.