Urbana ytor
Abstraktion möter naivism i Jani Hänninens färska verk. Resultatet är en energisk helhet.
I sina nya målningar närmar sig Jani Hänninen det urbana på ett nästan arkeologiskt sätt. Han avbildar vad som verkar vara fasader och målar sig in under deras ytor, tränger sig in bakom de yttersta lagren färskt klotter.
Från att ha inlett 2010-talet med verk fyllda av direkta graffitireferenser har nu Hänninen lämnat de lite puerila bilderna bakom sig och arbetat sig mot ett mer moget tolkande av stadsbilden. I Jani Hänninens nya verk blandas abstraktion med naivistiska figurativa inslag på ett lämpligt gåtfullt sätt.
Det är av någon anledning främst manliga konstnärer som i sitt skapande känner ett behov att föra fram sitt intresse för ”street”, det vill säga urban kultur i form av graffiti, musik, skejtande eller (dyra) sneakers.
Under de senaste åren har detta behov lett till att målningar med spraymålade element dykt upp som svampar ur jorden. Denna trend har förvisso varit en välkommen evolution från urbana referenser i form av stencilerade dödskallar och sloganer på engelska, men den blev snabbt tråkig på grund av sin ytlighet.
Sprayburken som symbol för alternativ urban kultur är inte särskilt mustig eller intressant. Vad som däremot är mer engagerande är den sedimentering som uppstår när det urbana landskapet gång på gång blir sprayat, målat, överklottrat, rentvättat och tapetserat med planscher och klisterbilder – något som kan härledas till antiken och ännu längre bakåt i historien. Hänninen tar fasta på detta, och målar i lager på lager på lager. Han leker med att dölja och att avslöja, och inkorporerar former, bilder och bokstäver som aldrig blir så pass konkreta att deras betydelse skulle vara uppenbar. Resultatet är gatulivsassociationer som inte känns pretentiösa eller performativa.
Staden på avstånd
Utställningen Call It a Day består av bara tretton verk, men det räcker för att skapa en energisk helhet. Mycket är tack vare den suveränt planerade ordning som målningarna presenteras i. Utställningen inleds med verket Soft Spoken (2018) som är lik en närbild av en sliten vägg. Därpå zoomas det ut, tills betraktaren slutligen ser staden från ett längre avstånd. Helheten blir som en animation i vilken målningarna utgör bildrutorna.
Denna rörelse och enhetlighet som skapas av presentationen för tankarna till musikens värld och till omtumlande och tajta konceptalbum som Mary Casio: Journey to Cassiopeia (2017) av kompositören Hannah Peel eller Let Them Eat Chaos (2016) av rapparen och poeten Kate Tempest.
Det förstnämnda albumet är en kronologi över en resa i rymden, och varje spår beskriver olika rymdlandskap. Tempests narrativa skiva börjar även den i rymden, men fokus förflyttas sedan till jorden, specifikt en gatstump i London.
Båda dessa album präglas av en hisnande känsla av rörelse som lyssnaren dras med i, vilket är precis samma som sker i Call It a Day när betraktaren undan för undan rör sig från närbild till vidvinkel. Kanske är det också för att antalet målningar på ett ungefär motsvarar antalet spår på ett popalbum som musiken känns så närvarande i Hänninens utställning.
Likt allt modernt måleri är Hänninens målningar sådana konstverk som kommer att dela åsikterna. En del av verken för tankarna till 1990-talsfenomen som Alvar Gullichsens korviga period eller Marimekkos populära ödlemönster. Det är inte estetik som går hem universellt, men Hänninen har fräschat upp retrodetaljerna med smarta färgval. Som bäst är ändå målningarna granskade nära inpå, när man ser hur olika tunna färglager överlappar och spretiga streck samt andra detaljer trevar sig fram över duken.