Pipleksaker och japanskt på Amos Rex
Klickande reläer, blinkande lampor, dansande skuggor och mycket annat skönjdes i Bio Rex biosalong och foajé.
Looking for lost boys. Anni Haapaniemi, oboe; Siljamari Heikinheimo och Maria Puusaari, violin; Iida Sinivalo, cello; Ville Herrala, kontrabas; Niko Kumpuvaara, ackordeon; Kaj Duncan David, Maija Hynninen och Perttu Haapanen, elektronik. David, Hynninen, Gran, Haapanen. In the Japanese gardens. Helsingfors kammarkör, dir. Nils Schweckendiek; Petri Kumela, elgitarr; Antti Suoranta, slagverk. Moilanen, Matre, Gefors, Rehnqvist. Amos Rex 8.11.
I torsdags intog Nordiska musikdagarna Bio Rex fint renoverade utrymmen i Glaspalatset. Först hördes musik med elektroniska och visuella element i biosalongen och därpå körmusik i foajén. Båda konserterna drog ut på tiden, men innehållet var stimulerande.
Dansken Kaj Duncan David (f. 1988) framförde sitt verk Relay (2015–2016), en synkroniserad helhet där reläerna klickade, lamporna blinkade och skuggorna dansade på väggen. Idén var bra men resultatet kändes lite utdraget.
I Maija Hynninens (f. 1977) Freedom from fear (2017) för oboe, elektronik och ljus härstammar materialet från tal av Aung San Suu Kyi. Hos mig väckte den vilda oboestämman starka associationer till naturen.
Vitsen med svensken Fredrik Grans (f. 1977) Vox terminus (2015) för violin, cello, kontrabas och ackordeon var det animerade partituret som visades på vita duken. Det fängslande flödet av olika trianglar förvandlades till musik.
Höjdpunkten under konserten var Perttu Haapanens (f. 1972) Lost boys (2016), enligt kompositören en surrealistisk fantasi för violin och pipleksaker spelade med en pappersgiljotin. Det groteskt vackra och superstiliga verket fungerar även som högklassig videokonst.
Övernaturlig hymn till döden
Helsingfors kammarkör och dirigenten Nils Schweckendiek inledde sin konsert med Olli Moilanens (f. 1987) fina Ruskan värjäämät lehdet (2017) till en dikt av Ry kan Taigu (1758–1831). Kören stod för en finstämd tolkning av det klara, litet vemodiga verket.
Att låta en korist recitera de sjungna japanska verserna på finska var en lyckad lösning, i synnerhet eftersom texterna och deras översättningar lyste med sin från- varo. Programbladen för båda konserterna kunde över huvud taget ha varit mycket utförligare.
Dessvärre var Orphic Songs (2016) av norske Ørjan Matre (f. 1979) och Umi sono mono (2011) av svenske Hans Gefors (f. 1952) starkt beroende av texterna, som sjöngs på forngrekiska respektive japanska.
Orphic songs imponerade dock med sin deklamatoriska karghet. I den femte och sista satsen, en hymn till döden, spelade åtta korister på munharmonikor, producerande åtta olika durackord och ett övernaturligt inslag i klangen.
Umi sono mono, ett omfattande verk för kör, elektroniskt förstärkt solistkvartett, elgitarr och slagverk, är baserat på Yukio Mishimas (1925– 1970) roman Sjömannen som föll i onåd hos havet. Gefors ställer här snabbare och långsammare texturer ovanpå varandra och skapar obarmhärtigt ståtliga harmonier.
I svenskan Karin Rehnqvists When I Close My Eyes I Dream of Peace är texten lika med verkets titel. I första delen sjungs meningen på engelska och i den andra delen på hela tolv olika språk.
Rehnqvists tonspråk är okomplicerat, i andra delen medvetet skiftande. Sångarna stod i små grupper på scenen och läktaren, och det klangliga intrycket förblev något oenhetligt.
I det stora hela utgjorde foajén en akustiskt tillfredsställande, om än annars litet rastlös, omgivning för en konsert. Helsingfors kammarkör visade än en gång vad en professionell kör kan åstadkomma.