PAPPORNA På HBL
De finns överallt omkring oss. Papporna. Också på HBL:s redaktion. Vi bad fyra av dem berätta om sina tankar om sin roll utanför jobbet, som pappor.
Jag är inte religiös, men jag står där vid skötbordet och gnolar på min dumma visa och barnet ler mot mig i sin bajsblöja och jag förstår att han skulle le mot mig nästan oavsett hur bristfällig jag var och jag inser att detta är oförtjänt, att denna gränslösa tillit är mer än någon människa kan förtjäna; att det som strömmar mot mig med stanken är det jag måste kalla nåd.
Jag har faktiskt papper på att jag duger som förälder. Det är en av de absurda detaljerna i processen man genomgår för att få ställa sig i adoptionskö, och det betyder tyvärr ingenting. Föräldraskap är ett jobb man lär sig genom egna försök och misstag.
Vi väntade barn i nästan tio år, men på slutet gick processen väldigt snabbt. Det blev bråttom att anpassa bostaden för en alldeles ny familjemedlem och – faktiskt – köpa den praktiska moderskapsförpackning som man enligt någon märklig logik på den tiden bara fick om barnet var biologiskt.
När jag blev pappa jobbade jag regelbundet kvällar. Från de första åren minns jag alla de nya rutinerna, Anna Wahlgrens Barnaboken, Sås och Kopp, alla barnböcker vi läste och hur vi föräldrar samkörde kalendrar för att få vardagen att fungera. Jag minns också de lediga timmarna när jag i praktiken var hemmapappa en stor del av dagen. Nu är det dottern som jobbar i skift, så kalenderexercisen är tillbaka i ruta ett.
Ett vuxet barn är fortfarande ditt barn. Du är inte förälder till en femåring, en femtonåring eller en tjugofemåring, du är helt enkelt förälder. Det är bara din plats i barnets liv som sakta justeras, nästan utan att du märker det.
Du lånar plötsligt ut bilen för första gången. Du skaffar fram första flyttbilen. Du målar väggar och tak i första och andra bostaden. Du ber småningom om vuxenhjälp av ditt barn. Ni träffas inte varje dag, ringer inte stup i kvarten, men ni planerar in träffar, middagar och gemensamma ledigheter.
Från de tidiga åren minns jag att dottern och jag snabbt utvecklade en ganska likadan humor, något som fortfarande är en bra isbrytare om det råkar finnas moln på himlen.
På många plan umgås vi numera som de vuxna människor vi båda är. På ett annat plan kommer jag aldrig ifrån papparollen. Det är ett emotionellt jobb. Den ställföreträdande glädjen eller sorgen gör sig alltid påmind när det är läge för någondera.
I praktiken är papparollen inte minst att kunna stå till tjänst med de verktyg som behövs, både de konkreta i garaget och de mera filosofiskt abstrakta. Det är fortfarande lättare att hitta i garaget.