Vare sig man stöder eller motsätter sig EU är det ett faktum att unionen är ett i grunden kvasidemokratiskt teknokratvälde, i alla fall i jämförelse med västerländska nationalstater. Nicolas von
Trumpanhängare är dumma och brexitväljare är vilseledda. Så låter det ofta då liberala auktoriteter inom medier, kultur och ekonomi analyserar valresultaten. Men kärnan i demokratin är att makten inte tillkommer ett ”upplyst” etablissemang, utan folket, s
God politik skall enligt en i dag vanlig uppfattning basera sig på kalla fakta, statistik och sanning medan all form av ”känslobaserad” politik uppfattas som skadlig och osann. Det talas om att vi lever i en så kallad postfaktisk era där alternativa fakta regerar. Speciellt två stora företeelser i dagens samhälle beskrivs i stor utsträckning som en konflikt mellan fakta och osanning: brexit-omröstningen och Donald Trumps valseger i USA. Enligt den dominerande synen skulle en person med den minsta gnutta vett aldrig rösta för brexit eller Trump. Den outbildade pöbeln blir dock förförd av politiska demagoger som spelar med folkets känslor vilket leder till problem.
Detta är det liberala berättandet i ett nötskal.
Men förutom att detta synsätt utstrålar en otrolig arrogans, är det också i sig baserat på osanningar och en vägran att inse vad demokrati egentligen är.
Kritiken mot valresultaten i Storbritannien och USA bottnar i en idé om att folket vilseletts av falska löften och alternativa fakta och därmed röstat ”fel”. Ironiskt nog går den liberala kritiken här in i samma tankebanor som bland annat nationalsocialisternas kritik av den parlamentariska demokratin: eftersom alla val i grunden är en marknadsföringsfråga och den med mest resurser och synlighet vinner blir hela systemet odemokratiskt. Nazisterna – även de som var aktiva i Finland under 1930och 40-talet – klagade ofta på hur totalt olämpliga personer i demokratin tog sig till makten med hjälp av slipade kampanjer och tomma löften. Enligt det här synsättet skulle systemet bli bättre om folkomröstningar ersattes med ett expertsty- re på samma sätt som vid universitet eller inom företagsvärlden och armén.
Därmed är det bättre att ha en upplyst och välutbildad person vid makten som på faktabasis kan fatta beslut som gagnar alla.
Den liberala kritiken av valresultaten följer samma logik: korkade människor vet inte vad de röstar för vilket är odemokratiskt och ”farligt” vilket insinuerar att systemet kanske borde förändras (i alla fall då resultaten inte faller en i smaken).
I grund och botten är båda visionerna antidemokratiska och förespråkar ett teknokratiskt expertvälde. I själva verket utgjorde dock valen i Storbritannien och USA den högsta formen av demokrati eftersom folket lyckades svänga samhällsutvecklingen i en riktning som en majoritet av de ekonomiska, kulturella och politiska makthavarna ogillade och febrilt arbetade emot.
Samtidigt bevisar ovannämnda val vad politik egentligen är: moralens förlängning in i det offentliga rummet. Folk röstar inte utifrån statistiska rapporter utan gör principbeslut. Det finns ingen evig sanning som säger hur man skall rösta eftersom politik i grunden handlar om moraliska konflikter mellan människor. De finns inga vetenskapliga fakta som talar för eller emot välfärdsstaten eller EU – politik handlar i själva verket nästan enbart om moraliska och således i viss mån ”känslobaserade” beslut. Vi hamnar in på dunkla vatten om samhället plötsligt börjar bestå av sanningspartier som folket måste rösta på om de inte vill bli skymfade eller bestraffade. Givetvis måste politiker som argumenterar för sin sak lägga fram korrekta fakta, men hur dessa fakta skall tolkas är den verkliga politiska frågan.
Det går att föra en hårresande destruktiv politik baserad på korrekta fakta, ofta till och med tenderar det att vara så. Då politiker kan peka på statistik kan de även avsäga sig sitt moraliska ansvar och fatta hänsynslösa beslut. Om väljarna uppfattar besluten som moraliskt felaktiga har politikerna i sin tur kunnat klandra folket för att gå emot fakta. Den polarisering vi ser i samhället i dag mellan populister och den etablerade makten är på många sätt just en konflikt mellan folkstyre och expertstyre.
är i dagens värld den makt som förkroppsligar ovannämnda konflikt. Vare sig man stöder eller motsätter sig EU är det ett faktum att unionen är ett i grunden kvasidemokratiskt teknokratvälde, i alla fall i jämförelse med västerländska nationalstater. EU kan givetvis inverka positivt till exempel genom att skydda konsumenter, implementera miljökrav och garantera löntagares rättigheter och fri rörelse av människor, varor och tjänster. Men unionen kan också brutalt köra över folkviljan, hota legitima regeringar och påtvinga länder fördrag och ekonomiska program med förödande resultat. EU:s odemokratiska disciplinära åtgärder mot Grekland i och med finanskrisen är ett extremt exempel på den åtstramningspolitik som unionen påtvingade i stort sett hela Europa.
Typiskt är att urbana liberaler i medlemsländerna ofta stöder det europeiska expertstyret eftersom det håller de folkliga krafterna på mattan och ser till att de rätta besluten fattas. På något underligt sätt har det folkliga missnöjet mot denna upplysta teknokratism beskrivits som ”ett hot mot demokratin”.
Det är inte svårt att se ett släkt- skap med det argument mot demokrati som historiskt sett hört till de tyngsta: att folket är outbildat och eliten vet bättre. Men till skillnad från dagens politiker var äldre tiders kungligheter och adliga oftast mycket välutbildade i allting från musik, historia och filosofi till krigsföring och vetenskaplig metod (medan deras undersåtar i regel inte var läskunniga).
I dagens faktacentrerade värld skulle denna gamla struktur närmast utgöra ett idealsystem, och ändå uppfattas despotism i dag – i alla fall i teorin – som djup problematisk. Problematiken bottnar just i insikten om att despotism (även upplyst sådan) är omoralisk. En välutbildad person är inte nödvändigtvis en moralisk person, och dessutom är det i grunden inhumant att utesluta majoriteten av folket från beslutfattande – vilken deras åsikt än må vara. Ändå verkar det som om detta i praktiken inte respekteras då det i vissa liberala cirklar råder en uppfattning om att folket närmast utgör en bromskloss för samhälleliga framsteg.
De som hånar de dumma massorna utgår ofta från att det finns ett korrekt och upplyst sätt att rösta, och att det sättet grundar sig på kunskap och utbildning. I verkligheten är det dock svårt att exempelvis i fallet brexit föreställa sig att hemskt många på remain-sidan verkligen skulle kunna beskriva EU:s historiska utveckling, inre organisation eller politiska milstolpar, fastän man själva uttryckligen kritiserade sina motståndare för okunskap. I själva verket visar EU:s egna undersökningar att en majoritet av unionens medborgare har mycket begränsade kunskaper om unionen.
Trumps seger i USA bottnade också enligt motståndarsidan i okunskap. Men i slutändan var det demokraternas brist på kännedom om amerikanernas missnöje med globaliseringen och den politiska korrektheten som kostade dem segern. Bernie Sanders som också fångade upp missnöjet med globaliseringen och det rådande systemet till och med motarbetades av sitt eget partietablissemang. Trots detta vill det liberala berättandet föra fram tanken om att det är ”dom andra” som far fram med osanningar och alternativa fakta och den stora sanningen finns i det egna lägret.
I själva verket är begrepp som postfaktisk och alternativa fakta logiska förlängningar av postmodernismens läror om verkligheten. Dessa idéer har främst uppstått i liberala cirklar vid universitet och på kulturfältet. Det centrala inom postmodernismen är just fokus på olika berättelser om ”din verklighet” och ”min verklighet”, om olika världar och av-
saknaden, eller i alla fall den selektiva existensen av, sanningar och moral.
Med östblockets kollaps och den liberala demokratins slutliga seger skapades ett samhälle där det enda korrekta systemet vunnit samtidigt som det lärde ut att allting är relativt och verkligheten är tänjbar. Fukuyama proklamerade att historien tagit slut, och moderniteten som ideologiskt projekt uppfattades av många vara avslutad.
Men vad händer då man försöker skapa ett system baserat på påstådd icke-ideologi, ingenting-skap och gränslös relativism? Den enda rätta ideologin uppenbarar sig, dold bakom idéer om mångfald, tolerans och personliga sanningar.
Det som hänt de senaste åren är att den relativistiska idén om personliga sanningar har börjat bita liberalismen i svansen – vilket gjort att man nu allt oftare delar ut domar om ”alternativa sanningar” åt sina ideologiska motståndare samtidigt som det relativistiska berättandet fortsätter. Således får ”den postkoloniala andra” gärna bidra med sin egen sanning medan en Trumpanhängare inte får det. Är det underligt att liberalismen uppfattas som korrupt då den predikar ”det enda rätta” samtidigt som den förespråkar relativism?
Fakta som upplevs som kränkande förbjuds således av liberalismen, vilket är orsaken till att en extrem politisk korrekthet breder ut sig i västvärlden. Då det gäller att på ett öppet och ärligt sätt diskutera frågor kring invandring, mångkultur, populism, sexism och brottslighet och hur de hänger eller inte hänger ihop är liberalerna de första att sticka huvudet i busken och demonisera sin motpart.
I Sverige har det till exempel redan länge höjts röster för att Brottsförebyggande rådet skall undersöka kopplingen mellan invandring och sexualbrott, men utan resultat. I augusti tog i stället det svenska tv-programmet för undersökande journalistik Uppdrag granskning tag i frågan med vissa oroväckande siffror som slutresultat. Symptomatiskt är att programmet fått motta en uppsjö av kritik för att de synbarligen spelat extremhögern i händerna. Journalisterna har uttryckligen påpekat att deras uppdrag var att stoppa ryktesspridningen och mytologiserandet gällande invandringen och bidra med ett konkret faktaunderlag för diskussion. En inkorrekt sanning är dock något den svenska regeringen och många andra helst valt att inte få syn på.
Problemet är att det cirkulerar idéer om att fakta av ovanstående slag gagnar högerextrema krafter då det uttryckligen förhåller sig tvärtom. Det är inte de faktiska omständigheterna som får folk att exempelvis rösta på populistpartier, utan ihjältigandet och beröringsskräcken inom det liberala samhället. Detta har gjort samhället och de traditionella medierna allergisk mot för dem ogynnsamma faktiska omständigheter, vilket har lett till att vi börjat klassificera observationer av verkliga problem som politisk inkorrekta. Att peka på problem med islam eller uttrycka sig kritiskt om feminism blir därför i dagens värld automatiskt rasistiska och sexistiska uttalanden vilket leder till att diskussionen uteblir.
Detta i sin tur gör att folk vänder sig till politiska extremister eftersom de gärna tar till sig just de fakta som det övriga samhället tabubelägger. Samtidigt får extremisterna ensamrätt på att tyda och förklara samhällets obekväma sanningar.
och scientistiska sätt att tänka har gjort den politiska diskussionen absurd då ingen vågar medge att politik handlar om moraliska frågor. Vänstern tror att allting är en social konstruktion medan högern tror att vårt nuvarande samhälleliga tillstånd bestäms av vetenskapliga naturlagar. Båda synsätten låter systemet krossa människan och hennes självständiga tänkande och agerande. Så finner vi oss i en tid där institutionerna, teknologin och expertisen som progressiv makt ser den mänsklighet den säger sig vilja förbättra som en stötesten och ett hot. Liberalerna retirerar in i teknokratism vilket riskerar leda till att demokratin negligeras och folket börjar uppfattas som en farlig och skadlig kraft. Vi ser redan början till detta då ”fakta” används för att kontrollera och disciplinera folket – vi har informationen medan de har lögnerna.
Uppfattningen om att samhällsdebatten bara blivit ett irrationellt känslosvall av åsikter och emotioner är i sig inte ett uttryck för att så verkligen är fallet utan för vår allt mer mekaniserade tillvaro. Då människan blir intellektuellt automatiserad ter sig allt som inte kan läsas av en mätare som irrationellt, osant och oförståeligt. Vi måste inse att tänkande inte är samma sak som memorering av statistiskdata utan inkluderar andra mänskliga drag och egenskaper. God politik bygger på tankeverksamhet och på att engagera folk i öppen diskussion. Vad vi måste förstå är att det existerar objektiva sanningar, verklighet och fakta men att dessa som ensamstående inte säger oss någonting. Först då vi försöker förstå dem moraliskt och politiskt blir de viktiga.