”Också treårstrotset lär mig något nytt”
Att vara pappa är mycket svårare än jag någonsin kunde tänka mig. Innan vi fick barn hade jag en massa idéer om hur jag skulle vara som pappa och allting verkade väldigt självklart.
Under de lite på tre år som min dotter funnits i mitt liv har jag dock fått lära mig att pappaskapet inte alls alltid är någon dans på rosor och ingenting är särskilt självklart.
Framför allt handlar det mycket om lärande. Jag måste hela tiden lära mig om mitt barn och lära mig om mig själv som förälder, och försöka anpassa mig vartefter. Ibland kanske jag skriker till mitt barn eller gör något annat som strider mot bilden om hur jag vill vara som förälder. Då handlar det ofta om att jag måste gå tillbaka och fundera hur jag nästa gång kunde agera på ett annat sätt. Men det är ju inte alltid självklart hur man egentligen ska agera.
Innan jag blev pappa tänkte jag kanske att föräldraskapet skulle komma mera av sig självt. Jag trodde att det skulle vara lättare att reagera på om det lilla livet inte har det minsta intresse av att göra som jag säger. Jag hade ingen aning om hur mycket jobb det skulle vara med att bara lära sig själva föräldraskapet.
Nu låter det kanske som att jag tycker att det bara är negativt och en massa jobb att vara förälder. Jag tycker att det är helt fantastiskt att vara förälder, och jag tycker det är fantastiskt att vara förälder till just min dotter. Innan jag blev pappa hade jag kanske svårt att föreställa mig att jag kunde tycka om någon så mycket. Det känns
speciellt att få vara där och hjälpa någon att förstå sig på livet.
För en del kommer kanske föräldraskapet också mera naturligt, men jag tror att alla pappor och blivande pappor alltid nu som då borde fundera på sitt föräldraskap. Det kan alltid vara bra att ifrågasätta hur man är som förälder, och fundera om man kan göra något annorlunda. Kanske till och med bekanta sig med vad diverse expert tänker om saken och läsa någon bok.
Sen kanske det bara är så att jag just nu är överväldigad av min dotters treårstrots. Men som det påstods i en barnuppfostringsbok jag läste nyligen: det finns inga trotsiga barn bara trotsiga föräldrar.