En liten visa om min dagliga nåd
Min pappa fyllde min barndom med sång.
Minnesbilder. Pappa vid spisen, pappa vid tvätten, pappa då han kånkar runt på något av mina yngre syskon: strömmen av stolliga småvisor, vanvettiga nonsensrim, fåniga allitterationer – ofta till egenhändigt hopsnickrade melodier.
Det här låter förmodligen mer idylliskt än vad det var. För med bästa vilja kan man inte påstå att min pappa är musikalsik.
Det är inte jag heller. Och dessvärre har egenheten att gnola och tralla som en dåre förts över till mig. Misstänker att det egentligen rör sig om någon ovanlig genetisk defekt. I 29 år levde jag ett helt normalt liv. Så fick jag barn och – pang! – bröt sjukdomen ut med full kraft.
Jag har samma svårartade symptom som min pappa. Möjligtvis är jag något mer benägen att utgå från kända melodier. Jag är föräldraledig i höst och de senaste veckorna har jag gnolat på en pastisch på Astrid Lindgrens Fattig bonddräng, tonsatt av Georg Riedel.
Så här går den: Jag är Rasmus pappa, men jag lever ändå dagar går och kommer medan jag knogar på matar, byter blöjor, tvättar rumpor och bär förmanar Rasmus systrar, hojtar visslar och svär
Ja, sånt är livet för en hemmapappa. Pojken på tio månader tittar storögt upp från skötbordet. Jag prickar en D-vitamindroppe – som jag glömt ge två dagar i rad – i hans öppna mun och gnolar vidare på nya verser som håller på att ta form. Det är en helt omedveten process. Ibland nynnar jag tanklöst på melodislingan i timmar. Förr eller senare brukar rimmen flyga in i skallen på mig.
Jag är Rasmus pappa, sätter stopp för hans bus och när lördan kommer vill jag ta mig ett rus. Men så blir jag trötter och vill sova förstås, och då vaknar Rasmus och han skriker och slåss
Så går hela veckan alla dagar och år Jag går med min barnvagn och jag tvättar flicke-hår jag kör diskmaskinen och jag skivar vårt brö’ slarvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö. Döden, döden.
Jag tänker på den där vid skötbordet. Tiden går. Barnet ler.
Fattig bonddräng är Astrid Lindgrens bästa visa, med en politisk udd i undertexten. Drängen drömmer om den nåd som Herren ska visa efter döden, men som han inte ska räkna med i det hårda livet som är. Aldrig är kristendomen så lömskt försåtlig som med detta disciplinerande opium.
Jag står där vid skötbordet och tänker att jag egentligen ogillar ordet ”fader”. Fader som i Fader vår, han som utdelar nåd (oförtjänt kärlek) och straff (förtjänt vedergällning). Den himmelske faderns domargärning har solkat ner våra jordiska, mänskliga faderskap, förgiftat fadersrollen: låsa in i Snickerboa, släppa ut ur Snickerboa.
Jag står där vid skötbordet och tänker att jag hellre är förälder än fader. Kanske en förälder som kallas pappa? Och förresten: är inte Alfred, drängen i Lönneberga, den som de facto blivit Emils pappa medan stackars Anton måste nöja sig med att vara hans fader?
Föräldraskapet är hårt. Det är ett trälande, många gånger. Tröstlösa rutiner. Oändligt ansvar. Mental frånvaro. Dåligt samvete.
Men den bild kristendomen implicerar är helt felaktig. Som förälder har jag ingen nåd att ge, för mitt barn är inte oförtjänt av kärlek. Inget barn är oförtjänt av kärlek.
Däremot är mitt föräldraskap bristfälligt, såsom alla föräldraskap är bristfälliga.
Jag är inte religiös, men jag står där vid skötbordet och gnolar på min dumma visa och barnet ler mot mig i sin bajsblöja och jag förstår att han skulle le mot mig nästan oavsett hur bristfällig jag var och jag inser att detta är oförtjänt, att denna gränslösa tillit är mer än någon människa kan förtjäna; att det som strömmar mot mig med stanken är det jag måste kalla nåd.
Döden, döden. Jag tänker på den där vid skötbordet. Tiden går. Barnet ler.