”Mina söner är bättre människor än jag”
Jag tror att det är genetiskt betingat att föräldrar försöker få följande generation att bli bättre än den nuvarande.
När min förstfödde föddes för drygt 26 år sedan dök han fram högröd i ansiktet, skrikande med ena näven knuten ovanför sitt lilla huvud. När jag ringde till min far med trådtelefonen från förlossningssalen och berättade om miraklet var det tyst i luren och så märkte jag att vi grät en stund tillsammans.
När den andre gick över tiden i sommarhettan sa gynekologen: Nu sätter vi i gång den här födseln, min semester börjar snart och några timmar senare rann tårarna igen. Insikten om att två stycken kommer att innebära en helt annan slags insats väcktes när hans drygt två år äldre bror kavat marscherade in på Kvinnokliniken, sträckte sig på tå stack in handen genom spjälorna på sängen och sa: – Man får röra bebin. Femton år efter den första kom trean. Då fanns inte farfar längre med oss men tårarna rann lika mycket när barnmorskan tvättade honom, lika stor som en mindre gädda, i en hink efter att jag hade klippt av honom navelsträngen.
Livet med tre barn präglas lika mycket av glädje och stolthet som av rädslor. Minnet av när den äldsta blev påkörd av spårvagnen blandas med minnet av när han med änglaröst sjöng duett på en julfest i lågstadiet. När den andre gjorde sitt första mål i fotboll i sin nya röda spelskjorta, och jag ville springa in på planen och krama om honom, blandas med saknaden av att se honom alltför sällan nu när han studerar i Skottland. Den yngste fick blodförgiftning som sex veckor gammal och tanken på vad som kunde ha hänt om antibiotikan inte hade bitit får hjärtat att slå lite extra. Han valde själv att börja spela violin och synen av honom när han för första gången övade och gnisslade till grannarnas stora glädje och sedan stegade in i vardagsrummet med orden: – Det blir nog ingenting av det här. I fredags övade han med Juniororkestern på sin violin för en konsert i Musikhuset nästa vecka.
Tidvis har mina uppfostringsmetoder varit okonventionella. De äldre har uppfostrats i festivalliv. Med början på lokala festivaler med far via gemensamma festivaler utomlands tills de var klara för Roskilde, den ultimata festivalprövningen.
Givetvis har jag inte varit världens bästa far – långt i från. Precis som alla andra har jag varit trött, oinspirerad, inkonsekvent, otålig, lättretlig och mina söner har varit sura, lata, korkade, gnälliga, bråkiga men ändå finns det en ömsesidig respekt för varandra som gör mig lycklig. Att de utöver det är toleranta, färgblinda – hudfärg spelar ingen roll – och engagerade på sin egen generations sätt gör dem till bättre människor än deras far. Och det är väl därför vi firar i dag.