Tolv döda på nattklubb: Massmordets koreografi
Klockan är tre på natten, ungefär. Jag har precis fått färdigt mitt ogjorda arbete vid nyhetsredaktionen i Washington DC och planerar att se på en tv-serie för att få de återstående timmarna av nattskiftet att flyta snabbare. Då ringer telefonen. Min kollega vid centralredaktionen i Genève har sett en tweet om en eventuell masskjutning på en nattklubb i Kalifornien.
Jag suckar djupt och lovar kolla vad som är i görningen. I mitt stilla sinne hoppas jag att det är falskt alarm.
Jag ringer nattredaktionen på CBS i New York, vår amerikanska partner, och får snabbt via dem upp en livebild från den lokala CBS-stationens helikopter som redan surrar över restaurangen där skottlossningen ska ha ägt rum. Mörkret har lagt sig över byggnaden, men från helikopterns fågelperspektiv kan man ändå skymta poliser, i varierande typ av uniformer och skyddsutrustning, närma sig huvudingången med dragna vapen. På betongplattorna utanför dörren syns några stora mörka fläckar som reportern i helikoptern misstänker är blod. Några poliser stannar upp vid en buske intill restaurangens yttervägg. Jag hör reportern tala till sin producent i hemmastudion.
– Det är en kropp som ligger där. Jo, jo, jag zoomar inte in den.
Helikopterkameran vänder i stället linsen mot en parkeringsplats några kvarter längre bort där ett dussin ambulanser står färdiga att rycka in så fort det är tryggt. Det är många ambulanser tänker jag och hoppas att de är där för säkerhets skull. Sett från helikoptern ser byggnaden mörk och död ut. Det är omöjligt att veta vad som skett där inne. Jag har ingen aning om att 200 studerande stunden innan festat och dansat linedance i baren. Ännu går det att hoppas. Kanske det inte är så illa. En eller två döda. Tragiskt jo, men vardag i ett USA som fortfarande verkar bära med sig våldets traditioner från vilda västern.
Plötsligt kommer en yngling i shorts och T-tröja ut genom dörren. Han leds av en polis som styr honom åt sidan. Ynglingen håller sig för ansiktet. Han verkar hulka. Till och med i helikopterkameran ser man att han är plågad och bedrövad. Med synen av honom rinner mitt hopp med ens ut i sanden. Det som hänt i nattklubben är inte bra.
– Det är blod överallt där inne, säger den lokala sheriffen några timmar senare när han håller sin första presskonferens och meddelar att tolv människor mist sitt liv i baren. Han kämpar mot tårarna när han berättar att en av de döda är en av hans poliser. Polisen träffades av flera skott då han rusade in för att stoppa massakern. Han var sheriffens gymkompis och hade ett år kvar till pension.
presskonferensen har jag suttit och iakttagit diverse tv-signaler i realtid. Händelserna har förlöpt enligt den sedvanliga koreografin. Föräldrar som väckts abrupt av ett telefonsamtal har dragit på sig de första bästa klädesplaggen för att rusa till brottsplatsen. Bakom polisens avspärrningar väntar de på besked. En del har fått kontakt med sina barn.
– Min dotter är däruppe säger en man in i kameran. Hon är skadad men ok.
Andra har inte fått svar.