Politiska uppstickare
Sveriges största parti heter Oberoende realister. I alla fall relativt sett. I höstens val fick det lokala politiska partiet 36,9 procent av rösterna i den värmländska kommunen Hagfors. Alla andra partier i kommunen backade och Socialdemokraterna förlorade sin långvariga majoritetsställning. Oberoende realisters partiordförande Jens Fischer tar tjänstledigt från sin tjänst som polischef och flyttar in som kommunalråd i kommunhuset.
Hagfors är inte unikt. Allt fler lokala partier har tagit plats i kommun- och stadsfullmäktigeförsamlingar. De lokala partierna är inte flyktiga politiska fenomen. De kan vara väl etablerade och har styrt kommunen under flera perioder. Ett exempel är Nykvarnspartiet, som fick förnyat förtroende med mer än 30 procent av rösterna.
Ett rekord sattes i septembervalet 2018 då 316 lokala partier ställde upp i 192 av Sveriges totalt 290 kommuner. Sammanlagt har de lokala partierna 548 mandat. Lokala partier förekommer även i storstäder. I Sveriges andra stad Göteborg blev nykomlingen Demokraterna andra största parti med sitt motstånd mot att bygga Västlänken – en tågtunnel under city.
På riksplanet representerar Sverigedemokraterna väljarnas missnöje med invandringsoch EU-kritisk politik. På den lokala nivån uttrycks protesten med andra, främst lokala och medborgarna näraliggande sakfrågor – skola, säkerhet, infrastruktur. En gemensam nämnare för de lokala partierna är att deras framgångar är sprungna ur väljarnas besvikelse över de etablerade politiska partierna.
Oberoende realisters väljarmässiga framgångar kopplas till den tidigare socialdemokratiska politiska majoritetens skolpolitik. 2016 fattades ett beslut att lägga ner mellanstadieskolan i kommundelen Eda. Föräldraföreningen Rädda Råda Skola påbörjade en namninsamling för att en folkomröstning ska hållas om att upphäva nedläggningsbeslutet. Medborgarinitiativ där medborgarna i en kommun kan yrka på en folkomröstning har funnits sedan 1994, och förstärktes 2011. Om 10 procent av de röstberättigade medborgarna stöder ett initiativ om folkomröstning måste 2/3 delar av kommunfullmäktige rösta emot för att stoppa en folkomröstning.
Alla politiska partier tillstyrkte en folkomröstning om Eda skolas framtid. 90 procent röstade för att bevara mellanstadieskolan. Valdeltagandet var lågt: 37 procent av de röstberättigade Edaborna deltog. Det dåvarande socialdemokratiska kommunalrådet Åsa Johansson konstaterade ”Det är ett förvånande lågt valdeltagande, runt femtio procent hade jag trott”. Föräldraföreningens ordförande Boo Westlund, som initierat folkomröstningen hänvisade däremot till den överväldigande majoritet som röstat för att bibehålla skolan: ”Nio av tio röster är ju med oss. Detta visar på att folk inte är nöjda med linjen som Socialdemokraterna driver i frågan om skolan. Nu hoppas vi att politikerna gör om och gör rätt.”
Med hänvisning till det låga valdeltagandet beslöt kommunfullmäktige att lägga ner skolan trots folkomröstningens tydliga resultat för att bibehålla den. Folkomröstningarna är rådgivande och kommunfullmäktige har på så sätt formellt sista ordet. Syftet med att bredda det politiska deltagandet på kommunal nivå har varit att stärka medborgarnas politiska förtroende. Men bjuder partierna in medborgarna att delta med löften om inflytande, och inte lyssnar blir reaktionen den motsatta. Förtroendet för och tilltron till de etablerade partierna försvagas. Såsom i Hagfors.
En del av de nya lokala partierna har sin grund i kommunala folkomröstningar där glappet mellan de folkvalda politikerna och kommuninvånarna synliggjorts. Men, långt ifrån alla.
De lokala partierna varumärkesför sig i regel som sakfrågeinriktade och problemlösande partier utan ideologiska vänster-höger skygglappar. Termen Oberoende i Oberoende realister står för att partiet varken är höger eller vänster. De lokala partiernas framväxt avspeglar förutom en misstro mot tondöva och maktfullkomliga lokala partier, en trötthet på vad som uppfattas som onödigt ideologiskt käbbel i stället för konkret lokal problemlösningsförmåga.
Och, den lokala politiken har till vissa delar en mer marknära karaktär än rikspolitiken, men naturligtvis finns frågor som har stark ideologisk laddning även på kommunal nivå.
Längtan efter förändring och något nytt har också motiverat väljarna att rösta på nya uppstickarpartier. I många kommuner kan ett parti – i regel – Socialdemokraterna ha styrt i decennier – och nu vill väljarna se växling vid det politiska rodret. Att någon rör om i grytan.
Väljarnas svagare partilojalitet och större rörlighet är en förutsättning för att nya politiska partier ser dagens ljus. Kontraktet mellan de gamla politiska partierna och deras väljare har luckrats upp. Tillgången till mindre resurskrävande kommunikationskanaler såsom sociala medier möjliggör för resurssvaga politiska entreprenörer att torgföra sina politiska budskap.
Även i Finland har lokala partier etablerat sig i kommunfullmäktige, till exempel Pro Kronoby och Frisinnad samverkan i Kimito. I jämförelse med Sverige är de finländska lokala partierna inte lika många och långlivade. Man kan bara spekulera om orsakerna till skillnaderna mellan Sverige och Finland.
Personvalet i Finland bidrar till att väljarna inte enbart väljer parti, utan även vem som ska företräda dem i kommunfullmäktige. Detta skapar starkare band mellan väljare och de valda, och måhända en större lyhördhet bland de folkvalda för väljarnas åsikter. Även finansieringen av lokala partier skiljer sig åt.
Runtom i Europa etablerar sig nya partier i rask takt som tar sig in i parlamenten och tar plats i regeringar. De nordiska länderna har på nationell nivå hitintills varit resistenta mot politiska entreprenörspartier såsom Emmanuel Macrons ”En Marche” eller Beppe Grillos Femstjärnerörelse. Feministiskt initiativ var nära ett parlamentariskt genombrott 2014. I Finland står Liike Nyt med Hjallis Harkimo i startgroparna inför riksdagsvalet 2019. Kanske det enbart är en tidsfråga?