Det rätta namnet, den rätta känslan, det rätta språket
Förra veckan återgav jag Ilkka Mäkinens uppgifter om kalven som kanske, kanske inte dör. Då påstod jag att hans hemort är Lembois, men det stämmer inte, visade det sig. Jag fick ett nytt mejl:
”(D)et löpte kalla kårar längs ryggraden, när jag såg mitt namn bredvid ortnamnet Lembois. Det är rätt ironiskt, eftersom jag har gjort ett (kanske löjligt och hopplöst) livsverk som anti-Lemboisist. Jag har kämpat mot de svenskspråkigas kutym att kalla min hemkommun Lembois, när den i århundraden kallats för Lempälä (nuförtiden i officiella sammanhang Lempäälä) på svenska. Det finns tusentals historiska dokument och kartor där det visas tydligt att det var just svenskspråkiga som använde namnet Lempälä. Också årets jubilar Topelius samt alla andra hade ingen tvekan om kommunens namn på svenska. Det var först järnvägen på 1870-talet som lät en missuppfatt- ning smyga in. Järnvägsstationen i kommunen kom att grundas i kyrkbyn Lempoinen som på svenska heter Lembois. När förbipasserande utsocknes människor såg skylten på stationen trodde de att det menade hela kommunen. Järnvägen ändrade sedan namnet till Lempäälä på båda språken, men skadan var redan gjort.
Jag har skrivit en liten uppsats om Lempääläs svenska namn, som finns att ladda ned på vår lokalhistoriska föreningens webbsida (www. lempaala-seura.fi).”
Jag ber om ursäkt för missförståndet och finner Mäkinens version fullt trovärdig. Institutet för de inhemska språken rekommenderar hursomhelst numera i sin lista över svenskspråkiga ortnamn i Finland att man använder namnet Lempäälä.
Jag förstår också mer än väl det där med kalla kårar. När svenskspråkiga personer på svenska talar om Kontula (i östra Helsingfors, gammal jordbruksbygd med starka svenska inslag) grips jag av vanmäktigt raseri. Jag är uppvuxen där och stadsdelen heter på svenska Gårdsbacka. Att påstå annat är att spotta på min historia: min uppväxt där på två levande språk, i en värld där grannar talade finska eller svenska och mjölk köptes i Varuboden av svenskspråkiga tanter. Jag bodde inte i de så kallade svenskhusen, Helsingfors svenska bostadsstiftelses fastighetsbolag Styrbord på Lekgränden, utan på Nabovägen 8. Bolaget hette ”As Oy Naapurintie 6, 8 ja 10” men också i dess små två- och trerummare i hus byggda på en leråker 1965 bodde således flera svenskspråkiga familjer.
Och om någon vill kalla stadsdelen med de många barerna norr om Broholmen för Kallio när hen talar svenska, så varsågod bara, men tala i så fall med nån annan än mig. Mitt Helsingfors finns på svenska och finska parallellt också långt norr och nordost om Långa bron.
Minsta lus och bandmask
På Helsingfors bokmässa häromveckan hörde jag den finska evolu- tionsbiologen Tuomas Aivelo tala om sin bok Loputtomat loiset (ungefär ”Oändliga mängder med parasiter”), nu nominerad för Fack-Finlandia. Den är en fascinerande översikt över allehanda varelser från bandmaskar till bakterier, alla dessa ibland harmlösa, ibland välgörande, ibland livsfarliga gäster hos sina värddjur. Aivelos specialitet är att kartlägga förekomsten av rundmaskar i musmakiers avföring på Madagaskar. Musmakier är små lemurer, Microcebus myoxinus. ”Världens gulligaste djur”, beskrev Aivelo med en röst full av ömhet sina små vänner vilkas bajs är guld för hans forskning.
När jag lyssnade på Aivelos språkligt nyanserade och njutbara exposé över parasiternas underbara värld, tänkte jag på något en biologväninna berättat för mig: Finska språket har – med tanke på att det är ett ganska litet språk – en ovanligt rik och utvecklad vokabulär i fråga om namn på allehanda småkryp. Detta tack vare det vällovliga nationella projektet att skapa ett finskt språk som är så rikt att det räcker till för att benämna och beskriva också minsta lilla lus och bandmask med ett eget finskt ord.
Att en kvalificerad forskare med finska som modersmål kan berätta eller skriva om sin forskning på god, njutbar, litterär finska är alltså ingen självklarhet. Det internationella vetenskapliga samfundet kommunicerar han naturligtvis med på engelska. Men han har också en levande finsk vokabulär att tillgå för att benämna och beskriva sitt forskningsområde på finska när han talar på en bokmässa för en intresserad allmänhet. Det bygger på förutsättningar skapta genom människors arbete och kulturvilja. Om det arbetet uteblir, om viljan inte finns, förminskas språket. Domänförlust är språkvetarnas term för det som då inträffar.
Finska språknämnden larmar
I slutet av oktober gick den finländska språkvårdens väktare, Institutet för de inhemska språken, ut med en ovanligt brysk varning.
”Finska språkets accelererande domänförluster hotar att omintetgöra 200 års målmedvetna arbete för finskans status som ett användbart språk på alla kunskaps- och samhällsområden. Domänen för vårt andra nationalspråk svenskan är sedan länge begränsad och minskar hela tiden.”
Att svenskan i Finland är hotad är inget nytt. Påståendet att också majoritetsspråket finskan är hotat kan däremot te sig besynnerligt. Men hoten mot det ser bara annorlunda ut. Även om svenskan i Finland skulle utrotas helt från alla offentliga sammanhang, skulle själva svenska språket fortfarande existera och utvecklas – i Sverige och i växelverkan med sina nordiska släktingar. Men finskan existerar, med små undantag, bara i Finland. Om den inte lever och utvecklas just där så sker det ingenstans. Därför är det lätt att förstå den oro som Institutet för de inhemska språken nu uttrycker.
I nyliberala tider är det lätt hänt att språk och kultur tillmäts enbart det värde de kan ha som instrument för vinstmaximering rent ekonomiskt. Då underkastas också vetenskapens institutioner en ekonomisk rationalitet, som snabbt kalkylerar att det i en global ekonomi är onödigt att akademiska forskare förvaltar sitt områdes terminologi på små besynnerliga modersmål som finskan, ”eftersom ju engelskan är vetenskapens språk”.
Därför vädjar Institutet för de inhemska språken i högtidliga ordalag i sin appell:
”Särskild uppmärksamhet bör fästas vid nationalspråkens ställning som vetenskapens språk, och vid användningen av dem som undervisningsspråk på alla utbildningsnivåer. Att språket är tillräckligt för alla kunskaps- och vetenskapsområden kan garanteras bara genom att det används där människans förstånd och förståelse vinner ny mark. Modersmålets roll för att förstå information och producera ny kunskap är oersättlig. När modersmålet ersätts av ett främmande språk försvagas också förutsättningarna för kunskapsarbetets yppersta prestationer.”