Självklart sagolika samband
Iman Mohammeds Bakom trädet ryggar ger intrycket av att vara en samling av försök, ofta mycket lyckade försök, där poeten fortfarande letar efter sin röst och prövar olika stilar och grepp.
Iman Mohammeds diktsamling Bakom trädet ryggar genomsyras av barndomsmotiv, men Mohammed lyckas dessutom framkalla känslan av en poesi som ur ett barnperspektiv. Steget från det förra till det senare är långt ifrån självklart. Vad präglar då detta perspektiv? Ett rent betraktande av tingen innan vanan slagit rot? Det är nog en idealiserad bild. Präglas inte barnasinnet lika mycket av önsketänkande och tvärsäkra vanföreställningar om hur saker och ting hänger ihop?
I Mohammeds fall sammansmälter en fantasivärld med en konkret och krigsdrabbad yttervärld. Och det är just genom att med självklarhet uppställa sagolika samband mellan världen och jaget som Mohammed lyckas skapa en diktvärld som känns som ett barns. Särskilt effektfull är det när hon ger diktjaget en hjärtskärande övertro på den egna makten, som när diktjaget “skissar på snöslottet som ska skydda mina mödrar”. Eller här, när diktjaget med självklarhet redogör för sina planer: ”Jag letar fram de giftiga växterna, de ska bryta isär ljuset , ljuset kan / skära sönder mina ögon i ett andetag.”
I och med Norstedts utgivning av Bakom trädet ryggar debuterar Mohammed på ett etablerat förlag, men det är bara en halvsanning att hon är debutant. Tidigare har hon gett ut den handtryckta diktsviten Fermata på det lilla konst- och poesiförlaget Chateaux, och innan dess har hon bland annat medverkat i antologin Blå blixt på Brombergs förlag. Tillsammans med Jenny Tunedal har hon också tidigare i år översatt den libanesisk-amerikanska poeten Etel Adnan till svenska.
Olika röster och stilar
En del tidigare publicerade alster har kommit med i bokdebuten, och samlingens något splittrade intryck kunde förklaras av att den har kommit till under en lång period. Flera olika röster och stilar samsas i samlingen. Mohammed skiftar till exempel frekvent mellan språk- och stilnivåer. Ibland använder hon samtidsklingande fraser som “Loopen av rött vatten”, och ibland använder hon ett ålderdomligt språk, som “I månens sken vi darra av / njutning”. Ibland är satserna sammanfogade till konventionella prosadikter, och ibland radas satser efter varandra utan vare sig syntaktisk eller tydlig innehållslig koppling.
Det finns dock något annat som håller boken samman, nämligen ett antal återkommande motiv. Barndomen genomsyrar hela samlingen och huvudspåren i denna barndom är vardagen (sandlådan, skolgården, mattan i vardagsrummet) och kriget (missiler, stridsvagnar, luftoffensiv). Snarare än att stå i ett konfliktförhållande löper dessa spår parallellt och behandlas med samma språkliga intensitetsnivå. De parallella dimensionerna artikuleras också slagkraftigt i en dikt: ”Jag lägger händerna bakom / huvudet och går igenom parken, i en dimension är jag uttråkad, i en annan ber jag för mitt liv. ”
Roligt och tröttsamt nonsens
Snarare än att reagera på krigets fasor vänds diktjagets obehag i stället mot det till synes oskyldiga, som grönskan och månen: “Obehaglig grönska när det är sommar, det smaragdgröna sträcker ut sin ryggrad, vill klättra in genom alla fönster”. Och här, där också en till synes oklar kausalitet hävdas med självklarhet: “Ryggarnas positioner gör att jag går under den obehagliga månen”. Förutom kriget återkommer ständigt motiv som marmor och skulpturer, träd, ryggar, och färgen röd. Diktsamlingens enda platsbestämning är “futuristiska Rawanduz”, en stad i irakiska Kurdistan.
En majoritet av dikterna är korta och täta prosadikter, med bilder som är förankrade i ett enhetligt diktuniversum. Men Mohammeds diktning rymmer också inslag av nonsens, av två olika sorter. Den första är i sin absurditet oväntad och rolig, som när “Utomjordisk nudelsop- pa droppar på brösten”. Den andra formen av nonsens är tröttsam, och uppstår när en för hög abstraktionsnivå gör poesin bildlös och emotionellt stum, i fraser som “översvämmande tankemönster”, “Hegemonins första tänder” eller när Mohammed skriver att syskonsängar “vibrerar fram sin närvaro.”
Bakom trädet ryggar ger intrycket av att vara en samling av försök, ofta mycket lyckade försök, där poeten fortfarande letar efter sin röst och prövar olika stilar och grepp. Eftersom det så ofta blir så bra är det lätt att förlåta det lite splittrade helhetsintrycket. Jag hoppas att flera diktsamlingar och med dem ett enhetligare poetiskt tilltal är att vänta av Mohammed.