När allt börjar smaka likadant
Smakerna var i sig goda, men lite för likriktade under Avantikonserten på Nordiska musikdagarna.
Nordiska musikdagarna
Kammarorkestern Avanti. Dirigent Anna-Maria Helsing, solister Lauri Sallinen, klarinett, Mia Heikkinen, sopran, Joonas Asikainen, baryton. Nurulla-Khoja, Skjelbred, Grime, Klit, Bunnskog, Buene. Tempelplatsens kyrka 9.11.
De bästa smakupplevelserna tenderar att uppstå när olika ingredienser kompletterar varandra och sälta, sötma, syra, beska och umami står i balans. I det klassiska franska köket eftersträvas harmoni, medan man i fusionskök tenderar att aspirera på nya, udda kombinationer, som kan vara intressanta i sig och bjuda på trevliga (engångs)upplevelser.
Men alltid är inte balansen lyckad och därför landar man ibland vid bord där alla rätter smakar soja eller koriander eller ingefära, ingredienser som kan vara goda i sig, men som finner sitt existensberättigande på tallriken i kombination med något annat.
Lite på samma sätt var det med kammarorkestern Avantis konsert på Nordiska musikdagarna, där programmet kändes lite för likriktat med sex ungefär lika långa stycken för ungefär samma besättning skrivna vid ungefär samma tidpunkt av tonsättare i ungefär samma livsskede. Upplägget förklaras naturligtvis av musikdagarnas struktur och funktion som skyltfönster eller lopptorg, men inte undra på att styckena mest började påminna om varandra.
Udda vågrörelser
Därmed inte sagt att styckena inte hade sina kvaliteter. Svensk-tadzjikisk-kanadensiska Farangis Nurulla-Khojas Ni d’ici-ni d’ailleurs inleddes i ett utdraget, disigt och dimmigt landskap, som man kunde lyssna till med stor behållning. När stycket aktiverades gav det inte lika mycket, men som stämningsbild var det helt njutbart.
Norrmannen Bjørn Bolstad Skjelbreds Wave-Chains (Liquid Reconstruction 1) innehöll överraskande starka, metalliska ljud med tanke på verktiteln. Inga stora mjuka klangmassor vällde fram, men nog skarpa och skärande dito, som dessutom tidvis stannade av, vilket gav vågrörelsen en konstig profil.
Skotska gästtonsättaren Helen Grimes Klarinettkonsert hade en starkare intensitet än de två tidigare styckena och den klart koncipierade dramaturgin gjorde det lätt att följa skeendena samtidigt som nivån på hantverket var hög. Lauri Sallinen tolkade solostämman med stor intensitet men också Timo Ahtinens djupa toner på kontrabasen var kul.
I dansken Lars Klits Furui obakeyashi fanns inledningsvis något subtilt och intimt, sakta framskridan- de och öronsmekande, som tillsammans med kraftslagen på stortrumman gav upphov till fina sensoriska upplevelser.
Absurt libretto av Frostenson
I svensken Magnus Bunnskogs kortkorta kammaropera Traum – överstökad på några minuter – var det omöjligt att inte fästa vikt vid librettot. Att tillhandahålla texten i översättning till det nya lingua franca engelskan kändes onödigt, speciellt som det handlade om en nonsenstext som sjöngs på tyska. Men av papperslappen framgick att verket handlade om en man och en kvinna, som gavs namn: hon fick heta Iris, han pendlade mellan Dag och Björn. De agerade som dockor och här fanns ingen ironi. Det absurda blev verkligt. Vad säger det om librettisten Katarina Frostensons uppfattning om könsroller? Mia Heikkinen och Joonas Asikainen var skapliga som solister och Asikainens falsett visade en ny sida av honom.
Norrmannen Eivind Buenes Sea Change var mörkstämt och spänningsfyllt, dunkelt och lite deprimerande men klarnade upp längs vägen, med motsvarande finess som hos Klit. Kammarorkestern Avanti, som uppträdde med många nya ansikten, gjorde verken rättvisa och Anna-Maria Helsing tog sig an varje stycke med samma professionalism.