Ett tvärsnitt av Vivaldi
Finländska barockorkestern i Riddarhuset 9.11. Musikalisk ledning och violin: Kreeta-Maria Kentala. Solister: Essi Luttinen, mezzosopran, Jani Sunnarborg, fagott. Vivaldi.
Igor Stravinskys påstående att Vivaldi skrev samma konsert 500 gånger säger nog mera om Stravinsky än om Vivaldi. Visst finns det frekvent återkommande särdrag i Vivaldis musik – förkärleken för sekvenser är påfallande – men de facto är Vivaldis musik så rikt varierad att man gott och väl kunde arrangera en månadslång festival med hans musik utan att det skulle bli det minsta enahanda.
Finländska barockorkesterns fredagskonsert i ett stämningsfullt illuminerat Riddarhus blottlade ett relativt representativt tvärsnitt av Vivaldis produktion och även om de sakrala verken och sonaterna lyste med sin frånvaro ringade man effektivt in de två viktigaste genrerna, solokonserterna och operorna.
Beträffande de förstnämnda spelade Vivaldi en helt avgörande roll för uppkomsten av den än i dag förhärskande tresatsiga konsertformen och inte minst samlingen L’Estro armonico, publicerad 1711, kom att bli stilbildande. Vi hörde nu tre av de populäraste konserterna, nr 2 och 11 för två violiner samt nr 1 för fyra violiner, och man kunde bara förundra sig över den aldrig sinande uppfinningsrikedomen.
Vivaldi var den första tonsättaren som på allvar intresserade sig för fagotten som soloinstrument med inte mindre än 39 konserter som resultat och den nu hörda i G-dur (RV 493) – exceptionellt smakfullt tolkad av Jani Sunnarborg – bjöd på kapriciösa vändningar och en andlöst vacker, operaariamässig långsam sats.
Melodisk behagfullhet
Den expressiva solokantaten Longe mala, umbrae, terrores är antagligen designad som effektivt shownummer för någon av tidens stora kastratstjärnor och uppvisar klara operamässiga drag. Vivaldi skrev 46 operor, av vilka över hälften är förkomna, men de som återstår förslår väl för en plats vid Händels sida på den barocka operaparnasssen.
De nu hörda ariorna gav prov på en avsevärd uttrycksmässig rikhaltighet och om Zeffiretti che sussurrate ur en av de förlorade operorna charmade med sitt violineko ur fjärran var Vedrò con mio diletto ur Giustino ett praktexempel på melodisk behagfullhet i sin prydno.
I Agitata da due venti ur Griselda var det åter desto mer agiterade stämningar som gällde och Essi Luttinen, som föreföll fullkomligt hemma i estetiken, gjorde de halsbrytande koloraturerna med samma temperamentsfulla självklarhet och klangliga sötma som de brett utspunna linjerna i de tidigare nämnda ariorna.
Kreeta-Maria Kentala, en av Kaustbys många gåvor till det internationella musiklivet, är till skillnad från många barockguruer speleman på riktigt, vilket hörs i det mesta hon företar sig. Även nu inympade hon från sin konsertmästarposition en avsevärd mängd energi och spontanitet i sin ensemble och när hon fick Minna Kangas bredvid sig i dubbelkonserterna var det bara att tuta och köra.