Barnen fördelas ojämnt
170 oönskade graviditeter i minuten eller 89 miljoner varje år – så drabbas kvinnor i tredje världen, visar en FN-rapport. Samtidigt är fruktsamheten i Finland i botten. Så blir det när kvinnor inte får välja när och med vem de får barn, säger Laura Londé
Tiotals miljoner oönskade graviditeter blir följden av att hundratals miljoner kvinnor i tredje världen inte har tillgång till preventivmedel. Det begränsar deras möjligheter att styra över sina liv och bidra till samhällsbygget med sin fulla potential.
Samtidigt i Finland: Folk avvaktar med att bilda familj, och får allt färre barn, allt senare i livet.
– Var och en ska kunna bestämma hur många barn man vill ha, när och med vem. Annars får man ofta fler eller färre barn än man önskar, säger Laura Londén (bilden) på FN:s befolkningsfond (UNFPA).
Färska rapporter visar att kvinnornas självbestämmanderätt är kopplad till andra utvecklingsmål, att det skett framsteg och att Finlands utvecklingsbistånd har hjälpt otaliga kvinnor och flickor.
Siffrorna är hisnande: 885 miljoner kvinnor i utvecklingsländer vill förhindra att de blir gravida, men en fjärdedel av dem – 214 miljoner – saknar tillgång till familjeplanering och preventivmedel. Det orsakar 89 miljoner oönskade graviditeter varje år. Det framgår av FN:s befolkningsfonds (UNFPA) rapport State of World Population 2018.
Detta leder till att otaliga kvinnor får fler barn än de kan försörja. Graviditeter tvingar dem att avbryta studier eller sluta jobba. Detta kränker kvinnornas reproduktiva rättigheter, som FN definierat som en mänsklig rättighet i 50 år.
– Var och en ska kunna bestämma hur många barn man vill ha, när och med vem. Annars får man ofta fler eller färre barn än man önskar, säger Laura Londén, vice generaldirektör vid UNFPA.
Hon understryker att de reproduktiva rättigheterna är kopplade till andra rättigheter, som rätt till utbildning, hälsovård och arbete.
– Saknar du de rättigheterna påverkar det ofta dina reproduktiva rättigheter och vice versa. Då folk har tillgång till information, preventivmedel och familjeplanering brukar de få färre barn.
Att kvinnor får fler barn än de önskar kan utesluta dem från arbetsmarknaden, begränsa deras liv och cementera fattigdomen. Det hämmar också samhällsekonomin och utvecklingen.
Vad kan man göra åt det? – Alla länder kan vidta åtgärder genom politik, lagstiftning och information. Om alla länder höll vad de lovat under FN:s hållbarhetsmål vore det ett framsteg. Samhällena ska ge den service invånarna behöver, som sexualundervisning och hälsovård, och prioritera det i lagstiftning och budgetering.
Av FN:s 17 globala hållbarhetsmål fokuserar nummer 3 på hälsa och välbefinnande. Ett uttalat delmål under Agenda 2030 är att inom 12 år ”säkerställa att alla har tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård, inklusive familjeplanering, information och utbildning, och att reproduktiv hälsa integreras i nationella strategier och program”. I dag är detta inte till fullo verklighet någonstans, allra minst där krig bromsar samhällsutvecklingen.
– Det paradoxala är att folk tenderar att få fler barn i krissituationer, antingen för att de inte har tillgång till preventivmedel och familjeplanering eller för att de tycker att det är förnuftigt att ha fler barn om barndödligheten är hög, säger Laura Londén.
Hon tillägger att länder som inte prioriterar den reproduktiva hälsan och rättigheterna bromsar möj ligheterna till hållbar utveckling på bred front, eftersom hållbarhetsmålen är kopplade till varandra.
– Beaktar man inte kvinnors och flickors reproduktiva rättigheter kan man inte nå hållbarhetsmålen och Agenda 2030.
Finlands utvecklingspolitik fokuserar på flickor, kvinnor, jämställdhet och reproduktiva rättigheter, och stöder UNFPA. USA finansierade organisationen frikostigt tills finansieringen ströps helt för två år sedan. Detta har kritiserats som Trumpadministrationens korståg mot kvinnors och flickors reproduktiva hälsa och rättigheter. UNFPA hoppas att USA ändrar kurs och gläds åt att Europa ökat sin finansiering.
Finlands dilemma
Laura Londén säger att UNFPA:s arbete har burit frukt i ett längre perspektiv: mödradödlighet, barnäktenskap och förekomsten av könsstympning har minskat, likaså den extrema fattigdomen. Ändå är gapet till hållbarhetsmålens vision 2030 fortfarande stort.
– Tolv år är ingenting i mänsklighetens historia, men man kan inte säga till en tioårig flicka att hon eventuellt ska få sina rättigheter om tolv år. För varje flicka som inte kan utnyttja sin potential kan en hel familj få lida. Fattigdom går i arv, och vi har inte råd att förlora hela generationer. Dessutom går utvecklingen inte bara framåt. Till exempel i Syrien går den bakåt.
Medan kvinnor i många fattigare länder får fler barn än de önskar är läget det motsatta hos oss. I Finland har förstföderskornas snittålder stigit över 29 år medan fruktsamheten nådde bottenrekord förra året: kvinnorna får i snitt 1,49 barn (i Helsingfors 1,27).
– Här har problemet andra orsaker, social och ekonomiska, och det handlar också om arbetskarriärer. Urbanisering och boendekostnader gör det dyrare att ha barn. Det handlar också om barnvård och om att dela på ansvaret inom familjen.
Alla länder kan vidta åtgärder genom politik, lagstiftning och information. Om alla länder höll vad de lovat under FN:s hållbarhetsmål vore det ett framsteg. Laura Londén vice generaldirektör vid UNFPA
Hur ska man komma åt det? – Det är delvis en kulturell fråga, och att ändra på kulturer tar tid. Politik och lagstiftning lägger grunden för hur folk beter sig, men också attityder. Det behövs kampanjer om varför det här är viktigt.