Brexitavtalet är klart, men framtiden oklar

Avtalsutkastet om brexit är klart. Nu är det de politiska krafterna i Storbritannien som fäller avgörandet. Utgången är oviss.

Premiärminister Theresa May kallade det nästan 600 sidor långa avtalet som reglerar Storbritanniens utträde ur EU ”det bästa avtalet som står till buds”. Det viktigaste med avtalet är att det verkligen kom till stånd. Förhandlingarna för att komma så här långt har varit svåra och snåriga, många tidsramar har överskridits, och många förhandsvillkor har satts ur spel.

De största svårigheterna har funnits på den brittiska sidan. Brexitförespråkarna använde orealistiska och till och med totalt grundlösa argument i kampanjen inför folkomröstningen 2016. Illusionerna om hur lätt det skulle vara att lämna EU och vilken ljus framtid Storbritannien skulle gå till mötes gjorde att Theresa May ställde strikta förhandsvillkor.

De villkoren har den brittiska regeringen fått ge avkall på ett efter ett.

Theresa May såg inte ut som någon segrare när hon efter fem timmars förhandlingar kunde meddela att hennes regering hade ställt sig bakom avtalet. EU:s chefsförhandlare Michel Barnier var också dämpad när han samma kväll kommenterade avtalet i Bryssel.

Barnier hade i och för sig mycket mera att vara nöjd över än Theresa May.

EU:s allvarligaste farhåga efter brexitomröstningen var att Storbritanniens utträde skulle följas av andra. En annan farhåga var att EU inte skulle kunna uppträda enigt under förhandlingsprocessen, att enskilda länder skulle se till sina egna intressen och inte följa den linje man gemensamt hade kommit överens om.

Ingendera farhågan besannades. EU var enigt, och höll stenhårt fast vid den viktigaste principen, att man inte kan ha medlemskapets fördelar utan att dela förpliktelserna.

Barnier var också tydlig med en annan viktig princip, i själva verket en version av Theresa Mays slogan ”brexit betyder brexit”. När Storbritannien lämnar EU är man ett tredje land, en icke-medlem. Det finns ingen särskild kategori för tidigare medlemmar. Också det ett budskap till regeringar som överväger att gå i britternas spår.

Theresa Mays lätt uppgivna framträdande på onsdagskvällen på trappan till premiärministerns residens 10 Downing Street antydde att hon var väl medveten om de svårigheter som nu väntade. De realiserades genast på torsdagsmorgonen, då fyra av hennes ministrar avgick. Den allvarligaste förlusten för May är brexitministern Dominic Raab, som efterträdde David Davis som avgick i somras.

Raab följdes snabbt av tre andra ministrar, och det är inte uteslutet att det kan bli fler avhopp.

Brexitprocessen har nu nått det mest avgörande skedet. Från början var brexit en inrikespolitisk tvistefråga i Storbritannien, och som en sådan ska den också avgöras.

Att Dominic Raab avgick var inte bara en förlust för Mays regering. Avgången visade att inte ens Theresa Mays innersta krets kan godkänna brexitavtalet. Raab tog fasta på att avtalet som stadgar att Nordirland under alla omständigheter ska omfattas av EU:s handelsprinciper hotar Storbritanniens enhet. Dessutom anser han att överenskommelsen om att Storbritannien inte ensidigt kan säga upp den här principen inskränker landets suveränitet.

Här handlar det om brexits kärna: Storbritannien vill lämna EU för att den knappa majoritet som röstade för utträdet ansåg att medlemskapet är en begränsning av landets självständighet. Raabs analys är nu ett starkt argument för dem som vill fälla hela avtalet.

Risken – eller möjligheten, beroende på synvinkel – att avtalet fälls i parlamentet har ökat.

Paradoxalt nog har ett avtal som ska minimera de negativa konsekvenserna av brexit lett till att sannolikheten för att det trots allt slutar med att Storbritannien lämnar EU utan något avtal alls är större än tidigare.