Underbar brittisk kvartett
Fyra brittiska skådespelarlegender som möts för att diskutera sina karriärer och liv är högklassig underhållning.
DOKUMENTÄR
Nothing Like a Dame
HHHHI
Regi: Roger Michell. Foto: Eben Bolter. I rollerna: Maggie Smith, Judi Dench, Eileen Atkins, Joan Plowright.
Det är inte ofta jag ler genom en hel film, men Roger Michells underbara dokumentär Nothing Like a Dame har den effekten. Premissen är simpel men utsökt: de goda vännerna och tillika adlade brittiska skådespelarlegenderna Maggie Smith, Judi Dench, Eileen Atkins och Joan Plowright träffas i den sistnämndas sommarhus för att umgås, dricka te (och lite champagne) och prata om livet och karriären medan Michell låter filmkameran rulla.
Det är ett samtal som porlar fram, rakt och osentimentalt men med mycket humor och värme. De är brittiska på det bästa av sätt, fulla av självdistans och komisk timing. Att vänskapen är genuin och cementerad märks också på hur de pratar med varandra. Judi Dench pikas för att hon stjäl alla roller i Hollywood, och Eileen Atkins konstaterar glatt att hon och Dench inte behövde sextiotalet, de var alldeles tillräckligt vilda på egen hand.
Bitska svordomar
Alla fyra är i grunden teaterskådespelare, filmkarriärerna var mera av en slump, och det är också kring teatern största delen av dokumentären cirklar. Den som väntar sig annat blir måhända besviken. De delar med sig av sina erfarenheter av Shakespeare, Laurence Olivier (som var gift med Plowright fram till sin död), Cleopatra (”en dvärg i klimakteriet”) och att jobba tillsammans med sina äkta män, något samtliga har erfarenhet av.
Det är en ynnest att få ta del av deras anekdoter, livsvisdomar och minnen, ja bara att i en och en halv timme få vara i deras närvaro. Maggie Smith och Judi Dench är alldeles särskilt underhållande. Smith har en bitsk comeback till precis allt och Dench svär sig genom hela filmen. En av höjdpunkterna är när Dench upprört berättar om hur en sjukskötare behandlade henne som ett barn – det värsta med att bli gammal – efter att hon blivit stucken av ett bi i baken.
Intetsägande inramning
Dokumentärens inramning är i sig relativt intetsägande och utan större ambition. De fyra kvinnorna sitter för det mesta runt ett bord och samtalar, först utomhus men så kommer regnet och de flyttar in. De fotograferas, något Smith stör sig på, och får en ledande fråga nu och då. Diskussionerna varvas med en del arkivmaterial. Det är visserligen smart av Roger Michell att låta samtalen föras utan avbrott, men formspråk och klipp får detta att framstå som en välproducerad tv-dokumentär snarare än en biofilm. Den högklassiga underhållning som kvartetten i centrum bjuder på lämpar sig däremot väl för ett biobesök och de fyra stjärnorna kan med fördel ses som en var åt Plowright, Atkins, Smith och Dench. Den övergripande känslan när eftertexterna rullar är att en gärna hade tillbringat några timmar till i deras sällskap.