Liten by, stort trubbel
Time Out är en svärtat komisk moralitet befolkad av mer eller mindre udda existenser.
DRAMA
Time Out
HHIII
Regi: Matti Kinnunen. Manus: Juha Koiranen och Matti Kinnunen. Foto: Hans Barck. I rollerna: Mikko Nousiainen, Niila Nousiainen, Santtu Karvonen, Pihla Penttinen.
Time Out av Matti Kinnunen är det närmaste vi kommer en djupa Södern-skröna på de här breddgraderna. Handlingen må vara förlagd till Kajanaland, till vischan, men vi känner igen de sociala koordinaterna – insnöade på gränsen till inavlade.
Hit kommer Mikko Nousiainens präst, Harry, som fick foten från sin förra arbetsplats, detta när han i fyllan och villan trillade ner från predikstolen – efter att först ha bett församlingsmedlemmarna dra åt helsike.
Det var något med hustrun och en brandman, men inte mer om detta. Fokus här ligger på far och son, som i samband med flytten till ”Harmaaketo” står inför nya utmaningar.
Där Harry får anställning som kyrkvaktmästare börjar sonen Simo (Niila Nousiainen) i sin nya skola, bara för att bli utsatt för värsta mobbningen.
Dessvärre föredrar skolans rektor (Jose Viitala) att se mellan fing- rarna, i synnerhet som främsta plågoanden Teemus pappa (Santtu Karvonen), elektronikförsäljaren, råkar vara vice ordförande i föräldraföreningen.
Till slut har Harry inget annat val än att ta lagen i egna händer. Och sedan är fan lös, en gång för alla.
Ingen snäll film
Time Out (Pieniä suuria valheita) är ingen snäll film, kulturellt sett. Banjo lirar man inte och tänderna sitter kvar, men annars går människorna här sina egna vägar. Förutom att bypolisen kallas för ”Negern” (killen är svart) tacklar Harrys kollega Koponen (Juha Kukkonen) sina kärleksbekymmer med att avfyra ett halvautomatiskt gevär i skogen, sånt.
Dramatiskt är filmen ändå inte fullt så svartvit som man skulle tro. Kanske har den gode Harry fått ett och annat om bakfoten, inte minst när det gäller skuldfrågan visavi det trista mobbningsdramat.
Vid det här laget förvandlas Time Out till något av en moralitet, en svärtat komisk sådan, befolkad av mer eller mindre udda existenser. Ta till exempel Minna Suuronens kantor som är övertygad om att den nya kyrkvaktmästaren personligen träffat Hin Onde.
Hur snurrigt som helst, låt sen vara att man får en känsla av att regissören Matti Kinnunen (Miss Blue Jeans) inte riktigt törs löpa linan ut. De saftiga ingredienserna till trots är helheten onödigt städad, för att inte säga tillrättalagd.
Sympatisk är det också, om än snudd på anonymt.