Inte så lite manipulativt
I Life Itself är det karaktärerna och inte materialet som talar för sig. Den fjärde väggen bryts jämt och ständigt.
Life Itself heter filmen, som för att annonsera att det är livet i sig som ger upphov till de största berättelserna, ingalunda klåfingriga manusförfattare. Även i övrigt är det här filmen som tar sig friheter visavi de berättarmässiga strategierna.
Här inte bara slår man ner den fjärde väggen, man jämnar hela huset med marken.
Följaktligen gör man sig själv en tjänst genom att inte blint tro på allt det som sägs och visas, i synnerhet som filmens leading man Will Dempsey (Oscar Isaac) inte är den mest balanserade av personer. De facto håller han på att hämta sig från en djup depression, i sällskap av Annette Benings psykiater.
Bakom sig har han ett av allt att döma kraschat äktenskap. Det handlar om hans livs kärlek, Abby (Olivia Wilde), som dyker upp i de ställvis rosenröda tillbakablickarna.
Här har vi ett av de första mötena och en Pulp Fiction-maskerad som slutar i den ultimata kärleksförklaringen. I ett skede skaffar man en hund och vips är också en bebis på gång. Livet leker.
Lurigt blir tjatigt
På förekommen anledning skiftar filmen i andra akten fokus från Will och Abby till dottern Dylan (Olivia Cooke) – efter Bob Dylan, en ständig referens – som visar sig vara en riktig vildbasare.
Och eftersom slumpen i Life Itself spelar en central roll lyckas man klämma in också en tredje storyline med handlingen förlagd till spanska Andalusien.
Hur allt det här hänger ihop må förbli osagt, men åtminstone går regissören-manusförfattaren Dan Fogelman sina egna vägar. I stället för att låta materialet tala för sig låter Fogelman sina karaktärer kommentera både sitt och andras liv, jämt och ständigt.
Det som inledningsvis framstår som lite lurigt blir i längden mest bara tjatigt. Detsamma gäller för de melodramatiska accenterna som känns minst sagt överdimensionerade, tokmanipulerande.
Här vankas det trafikolyckor, självmord och dödliga sjukdomar – allt detta för att banka in filmens tes om att det inte finns något mörker utan ett ljus i ändan av tunneln.
Till det kommer vår vän ödet som här går hand i hand med de globala schackdragen, precis som i Alejandro González Inárritus film Babel. Den sistnämnda utgår visserligen som segrare – på knockout.