På tröskeln mellan vardag och det oförklarliga
Teaterfestivalen Baltic Circle bjuder sin vana trogen på oväntade upplevelser. Till exempel övernaturliga sådana i en tom affärslokal på Brändö.
TEATER
Thresholds
Koncept, dramaturgi: arbetsgruppen. Regi: Sinna Virtanen. Visuell design: Daniel Andersson. Ljud: Tatu Nenonen, Heidi Soidinsalo. Dramaturg: Anni Klein. Översättning: Emilia Norlamo, Soidinsalo. På scenen: Valborg Frøysnes, Pyry Nikkilä. Baltic Circle 14.11.
Föreställningen Thresholds (trösklar) är lika enkel som den är genialisk; och den skenbara enkelheten är så klart genomtänkt in i minsta detalj. Den suggestiva stämningen skapas bit för bit, subtilt och smygande, tills vi i något skede finner oss mitt inne i en lite skev verklighet.
Vi sitter på gröna plaststolar i en tom affärslokal i hörnet av Brändö köpcentrums nedre våning och tittar ut genom glasväggarna medan skymningen faller, gatlyktor tänds och föräldrar hämtar sina barn från dagis. Alldeles hypervanligt och vardagligt. Ändå är det som om vi skulle se på en absurd komedi.
Stämningen beror på de historier vi fått höra läsas upp av Valborg Frøysnes och Pyry Nikkilä. Berättelserna om så kallat övernaturliga upplevelser är verkliga brev av verkliga finländare, som forskaren Marja-Liisa Honkasalo och hennes kolleger fick sig spontant tillskickade under åren 2013–2016 då de arbetade med det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Sinnet och det andra. Över tvåhundra personer skrev om sina upplevelser av sådant som överskrider vår uppfattning av det som är vanligt och möjligt. Honkasalo ville dela dessa brev med konstnärer, för det är konst – och samarbete mellan konst och vetenskap – som kan gripa sig an sådant som vetenskapens språk och verktyg inte räcker till.
Breven är alltså nu material för denna entimmesföreställning som suddar ut gränser av olika slag: vardag och det oförklarliga, betraktare och betraktad, privat och offentligt. När vi sitter inne i den tomma lokalen och tittar ut blir vi samtidigt nyfiket påtittade av dem som går förbi. Det måste se rätt märkligt ut: ett trettiotal människor i tre rader i mörkret. Den vissheten föder en bubblande munterhet bland publiken.
Mitt i vardagen
Föreställningen börjar med att Frøysnes och Nikkilä sitter framför oss och uttryckslöst läser upp ett brev i taget från den meterhöga högen som står mellan dem på golvet. Breven är korta och sakliga. Flera har sett skepnader på natten, många har känt händer på sina axlar, någon har vetat att någon ska dö, någon vet när någon kommer att ringa och flera har sett fysiska ting bete sig på osedvanliga sätt.
Det här är intressant men ganska fort långrandigt, och därför är det skönt att föreställningen utvecklas till något mer. Nikkilä tar på sig en jacka och går ut med en mikrofon i handen. Genom fönstret ser vi honom röra sig över gatan, sätta sig på en sten, gå upp på berget och läsa upp flera av breven. Snart går också Frøysnes ut och gör detsamma. Vi blir kvar i mörkret.
Effekten är spännande. Det ”övernaturliga” (personligen ställer jag mig skeptisk till hela begreppet) där mitt bland det vanliga.
Ljuddesignen av Tatu Nenonen och Heidi Soidinsalo är effektfull och suggestiv och en viktig del av helheten. Speciellt det dova mullrandet som får de tomma kylskåpen och de stora fönsterglasen att skallra, skapar en stark stämning av att något kommer att hända.
Och det händer hela tiden.
Den suggestiva stämningen skapas bit för bit, subtilt och smygande, tills vi i något skede finner oss mitt inne i en lite skev verklighet.