Fräsch 1700-talsrock à la Kreeta-Maria Kentala
Radions symfoniorkester
Musikalisk ledning och violin: Kreeta-Maria Kentala. Kaisa Kallinen, Hannu Vasara, Laura Vikman, violin. Biber, Telemann, Fux, Valentini, Vivaldi. Musikhuset 14.11.
Barock är bara rock. Den gamla sanningen fick ny aktualitet när Kreeta-Maria Kentala förra veckan var i farten med Finländska barockorkestern och i onsdags var stod för en ny rockräd. Denna gång med Radions symfoniorkester och sällan hör man väl en sådan sväng på Musikhusscenen.
Samtidigt blev man påmind om vilken försvinnande liten del av även den mest högklassiga musikskatten som kanoniserats. Ett bra exempel är Johann Joseph Fux (1660–1741), hovkompositör i Wien och en av sin tids mest celebra figurer, vars innovativa musik av någon outgrundlig anledning är en sällsynthet på den gängse konsertrepertoaren.
Fux svit Turcaria, med undertiteln Eine musikalische Beschreibung der Belagerung Wiens durch die Türken anno 1683, representerar sin tids musikaliskt nog så målande bataljmusik i sin prydno och även om det drivs gäck med de bortkörda ottomanerna blev den av Fux effektivt nyttjade perkussiva janitsjarmusiken något av tidens trend.
I böhmaren Heinrich Ignaz Franz Bibers inledande Bondens kyrkfärd kunde man rentav föreställa sig en söndag i Kentalas hemsocken Kaustby. Så småningom kom även hela den huckleoch mössförsedda ensemblen intågande och Kentala fick sällskap vid konsertmästarpallen av en annan kaustbyensare, RSO:s ordinarie konsertmästare Jari Valo.
Georg Philipp Telemann var en kameleont som kunde låta litet hur som helst och hans svit e-moll (Twv 55; e3) är modellerad på franska förebilder – ett slags hommage à Lully – även om Telemann driver det hela bra mycket längre med musikaliskt dråpligt tecknade satsnamn och -karaktärer som Les Cyclopes och Galimatias.
Fruktbar jordmån
Om första halvan höll sig med programmusik från det tyskspråkiga Europa var det efter pausen dags för absolut musik från tidens musikaliska stormakt, Italien, även om den tyska kopplingen delvis kvarstod. Vivaldis F-durkonsert (RV 574) är ett av de verk han skrev för samtidens främsta orkester, August den starkes hovkapell i Dresden, där man höll sig med valthornsvirtuoser av rang – denna gång Jukka Harju och Tommi Hyytinen – och Vivaldi, ja han tackade och tog emot.
Giuseppe Valentini (1681-1753) – varför spelas inte hans musik hela tiden? – var den store Corellis efterträdare som musikchef i San Luigi dei Francesi i Rom och a-mollkonserten för fyra violiner op. 7/11 – smakfullt gjord av Kentala och andra violin-trion Kaisa KallinenHannu Vasara-Laura Vikman – uppvisar en närapå outtömlig musikalisk uppfinningsrikedom, som till råga på allt ligger stilmässigt rejält före sin tid.
Kentala kunde ha skapat sig en internationell karriär, men valde att återvända till hemtrakten och gjorde Jakobstad till något av ett finländskt barockmecka. Kentala, som när som helst även gör Boulez eller Ferneyhough, har en naturlig auktoritet i genren och när många RSO-musiker redan länge sysslat med tidig musik är jordmånen beredd och resultatet var därefter.
RSO:s långsiktiga projekt att bjuda in barockguruer har burit frukt med ett så stilkänsligt och fräscht musicerande man bara kan begära av en ensemble, där periodinstrumenten trots allt är i minoritet. Det hade i och för sig varit skoj att bevittna ett kreativt kontrasterande snedsteg in i vår egen tid – varför inte med Jukka Tiensuus ”barocka” alster – men det fungerade ypperligt även så här.