I dag firar Lettland 100 år
Det är hundraåringarnas år. Estland och Litauen jubilerade i vintras, och i dag den 18 november är det Lettlands tur att fira att den första självständigheten utropades för hundra år sedan. Vi har klivit in i landets historia och besökt några imponerande
Den 18 november 1918 utropade sig Lettland självständigt från Ryssland efter en mycket lång historia med turvis tyskar, polacker, svenskar och ryssar vid makten. Det lilla landet med den ståtliga huvudstaden Riga har bara knappt två miljoner invånare, men desto fler slott och herrgårdar i natursköna omgivningar. Många av de historiska byggnaderna uppfördes redan under medelti- den, och av de flesta återstår bara ruiner. Allt fler restaureras i takt med att man lyckas få finansiering.
Den första självständigheten pågick bara fram till 1940, när landet införlivades med Sovjetunionen. Sedan 1991 är Lettland åter en självständig nation.
■
Innan Sovjetunionen ockuperade landet turades tyskar, polacker, svenskar och ryssar om att ha makten över Lettland. Fram till 1500-talet var det Tyska orden som styrde och därefter Polen-Litauen. Livland blev svenskt 1629 och ryskt ungefär hundra år senare, i och med slaget vid Poltava. Precis som i grannländerna Estland och Litauen växte en självständighetsrörelse fram under 1800-talet. Den 18 november 1918 utropade sig Lettland självständigt från Ryssland och friheten bekräftades den 11 augusti 1920.
Det lilla landet med den ståtliga huvudstaden har i dag knappt två miljoner invånare. Vad man har mycket av är slott och herrgårdar i natursköna omgivningar. Under medeltiden uppfördes många slott och borgar men av de flesta återstår bara ruiner. Allt fler restaureras i takt med att man lyckas få finansiering. Medeltidsborgen i Cēsis och slottet Turaida hör till dem som har rustats upp nyligen, så dem kan vi njuta av i dag. De ligger i nationalparken Gauja inte långt från Riga, och där hittar man också blomstrande herrgårdar i varierande ålder, som Ungurmuiža, Dikļu, Mālpils, Bīriņu och Kārļamuiža. De tre första tar emot övernattande gäster och allihop har restaurangverksamhet.
Turaida och Cēsis
Det medeltida slottet Turaida var säte för biskopen av Riga. Det ligger i Sigulda, bara femtio kilometer från huvudstaden Riga så det fungerar bra som inkörsport till Gaujaregionen. Slottet har ett välbevarat torn med milsvid utsikt samt flera restaurerade byggnader, där man visar upp livernas historia och kultur. Livland var det område som nu är indelat i Lettland och Estland. Liverna var ett finskt-ugriskt folk som utgjorde en stor del av befolkningen i regionen under järnåldern och medeltiden, och som ännu existerar, men vars språk dör ut vilken dag som helst. Så vitt man känner till talas liviska nämligen som modersmål av en enda person.
Staden Cēsis fick stadsrättigheter år 1206 och ligger 88 kilometer från Riga. Borgen som staden växte upp kring var Livländska ordens högkvarter. Den är i så gott skick att man inte har återuppbyggt den utan endast gjort den trygg för besökare. Det finns varken el, belysning eller souvenirshop. Barn brukar gilla att gå in och upptäcka på egen hand, och man får låna lyktor med levande ljus. Slottsparken med sin stora damm är mycket populär, särskilt under sommaren då man har klassiska konserter där. Den årliga Schubertiaden är berömd och samlar både världsberömda musiker och musikstuderande. Är man mera äventyrligt sinnad finns det grottor med underjordiska sjöar i närheten, likaså ett vilddjurszoo, en kamelpark och en bunker från Sovjettiden med Escape Room.
Ungurmuiža
Åttio kilometer från Riga (och nära Cēsis) finns en verklig pärla. Det är Ungurmuiža från 1732, Baltikums enda återstående barockherrgård i trä. Den besparades från förstörelse under oroligheterna år 1905 som blev många lettiska herrgårdars öde. Då brändes och förstördes många balttyska herresäten i Lettland av revolutionärer och bolsjeviker. Enligt Ieva Nevečorova, som förestår Ungurmuiza i dag, skonades gården därför att den dåvarande ägarfamiljen var så omtyckt i trakten. De var herrnhuter och satsade mycket på att alla barn i omgivningen skulle få ordentlig utbildning och mat, och dessutom lära sig spela något musikinstrument. Huset som nu är herrgårdens restaurang byggdes med ägarfamiljens pengar som skola för traktens barn redan år 1734.
Hela Ungurmuižas huvudbyggnad är dekorerad med temperamålningar direkt på träväggarna. Vissa av dem undergår ännu restaurering. Under Sovjettiden tjänstgjorde själva huvudbyggnaden som skola. Då täckte man brutalt över alla väggmålningarna med gips, tapeter och tidningspapper. Inte överraskande är det väldigt populärt att ha bröllopsfest i Ungurmuiža. Vigseln kan exempelvis ske i den lilla tepaviljongen och middagen inne i huvudbyggnaden som i normala fall är museum och ofta står värd för konserter och konstutställningar.
I skolbyggnaden från 1700-talet finns tre hotellsviter, men vid speciella tillfällen som bröllop kan Ungurmuiža hysa upp till sextio övernattande gäster. Den som vill kan faktiskt bo i huvudbyggnaden också, där finns två gästrum som är uppvärmda och försedda med moderna bekvämligheter. Ingen mindre än Peter den store vakar över ens nattsömn. Det var husets första herre, den svenskfödda baron Baltazar von Campenhausen, som beställde målningen av två grenadjärer på bägge sidor om dörren till sovrummet, och han ville att den ena skulle ha tsarens ansikte. von Campenhausen tjänstgjorde i både den tyska och den polska armén innan han slog sig till ro i den ryska, och var dessutom generalguvernör för Finland 1742–1743.
Gastronomiskt spahotell
Mellan varven kan man vila ut på spahotell, och varför inte i historisk miljö? Annas Muiža är ett nytt och fräscht designhotell med femton rum, byggt på platsen för en 1600-talsgård av vilken stengrunden återstår. Alla rum är olika och de flesta har två etage, öppen spis och fristående badkar med panoramautsikt. För 230 euro bor två vuxna där ett decemberveckoslut, och då ingår frukost och spa. Restaurangen drivs av den kända lettiska kocken Dzintars Kristovskis, vars matfilosofi innebär en återgång till lettiska rötter. Han använder enbart lokala ingredienser och säsongprodukter. Han är gastronomisk ambassadör för Riga-Gauja, som valdes till Årets europeiska gastronomiska region år 2017. Det lettiska köket omfattar en hel del vilt, fett griskött och fisk men också mycket grönsaker och bär. Pumpa och bovete dyker ofta upp på menyerna i stället för potatis, och desserter och såser kan vara gjorda på kvitten, rönnbär och havtorn. Till maten kan man prova lettiskt halvtorrt mousserande vin (”Riga Champagne”), speciellt god är rabarbervarianten. Egna viner producerar Lettland inte, men georgiska viner är omtyckta och många letter brygger viner själva i sina hem.
Hotel Annas spa-avdelning är en nåd att stilla bedja om. Liten, vacker och elegant, och försedd med en vidunderlig utsikt från den stora altanen där man kan svalka sig efter bastu eller massage. Poolen håller alltid behaglig temperatur, och det finns en träbalja för heta utomhusbad under stjärnhimlen.
Jurmala
Vill man se hur nordeuropéerna semestrade före andra världskriget (och sovjetdignitärerna efter det) ska man åka till badorten Jurmala. Staden ligger på tjugo minuters bilresa från Riga och är absolut värd åtminstone ett endagsbesök. På sommaren förstås mycket längre. Liksom estniska Pärnu är Jurmala en badort där den långa sandstranden spelar huvudrollen och spahotellen viktiga biroller. Men där tar likheterna slut.
Jurmala är en mondän stad, full av gallerier, konserthus och breda gator kantade av stora, rikligt ornamenterade trävillor – allt inramat av den trettio kilometer långa, gyllene sandstranden. Man har inte mindre än sexton tågstationer, eftersom staden består av en mängd forna fiskelägen som ligger i en lång rad på ett tallskogsbevuxet näs.
De första semesterfirarna i Jurmala var ryska soldater som kom för att pusta ut efter Napoleonkrigen, sedan dess har turisterna ökat i antal hela tiden. Ångbåtslinjen från Riga och järnvägarna från Moskva och S:t Petersburg gjorde att de var över tjugofyratusen år 1897, medan de fast bosatta bara var kring femtusen. Än i dag är en stor del av besökarna ryskspråkiga.
Före 1912 badade män och kvinnor på olika tider, vilket reglerades med hjälp av varningsklockor och flaggor i rött och blått. Behövde någon flytta på sig och var opassande klädd kuskades man omkring i små hytter på hjul. Jurmala blev med tiden en sann nöjesmetropol där man badade, dansade och plaskade medan sången klingade och banjon ljöd, och när första världskriget närmade sig var semesterfirarna kring sextiotusen per sommar.
Modernt och gammalt
Jurmala är inte tråkigt i dag heller. Man stoltserar med en av norra Europas största vattenparker, som också håller öppet på vintern. Klassiska konserter ges i det gamla konserthuset, restauranger och kaféer trängs med varandra och museer finns både inomhus och utomhus. Den konstfärdigt utsmyckade trähusbebyggelsen gör staden till en skattkista för arkitekturintresserade. Tinnarna, tornen, träsniderierna och verandorna tar aldrig slut, nationalromantik och lettisk folklore frodas. Arkitekterna har verkligen slagit sig lösa. Det finns visserligen trähus som är i sorgligt förfall, men glädjande många är pietetsfullt renoverade.
Flera av de gamla villorna är numera hotell, men förstås finns också nybyggda anläggningar med badavdelning. Om man inte vill bo på moderna Hotel Jurmala Spa, som har hundranittio rum och ligger vid havet, kan man exempelvis göra ett dagsbesök. För 44 euro får man tillträde till spaområdet med tre pooler och gym, två 15–30 minuters behandlingar och en tvårätters lunch. Bad- och hälsoavdelningen är mycket stor och har en liten armé av massöser, gymtränare och dietister. Jag kan varmt rekommendera bärnstensmassagen och syrecocktailen.