För en minoritet blir allt politik, påpekade filosoferna Deleuze och Guattari i sin bok om Pragtysken Franz Kafka. På Yles Arena kan man alltså se den språkpolitiskt laddade historieskildringen Seitsemäntoista ännu till början av december.
”Jag tror inte att det osynliggörande historiebruket särskilt ofta är medveten politik från manusförfattares, producenters, regissörers och anslagsbeviljares sida. Snarare ser vi här aningslöshet, kanske förträngning. Och kanske resultatet av en finsksprå
Min revolution 1917 kallade SVT den Yle-producerade miniserien Seitsemäntoista när den visades i Finlands och Sveriges public service-bolag i december i fjol. Det handlar om ett s.k. dokudrama som ingick i 100-årsevenemangen tillsammans med mobilspelet ”Olivia17”, byggt på element i tv-serien. Bägge i regi av Emma Taulo, bägge med fokus på självständighetsprocessen, vår historia och specifikt året 1917.
Det interaktiva mobilspelet riktade sig till en ung publik och lär också ha uppnått ett antal klick. Tv-filmen har en bredare målgrupp i sikte. På Yles sajt Arenan ligger den tredelade serien kvar till början av december.
Upphottat kostymdrama
Seitsemäntoista kan ses som ett försök att hotta upp ett traditionellt kostymdrama – Oskari Tokoi och andra historiska herrar grälar i senaten – med en parallell tonårsstory kring två fiktiva, 17-åriga tjejer.
Dubbelgreppet lyckas, nåja, sådär; som Malin Slotte skrev i HBL (3.12.2017) riskerar serien i sin bredd att ”inte träffa någon alls”. (Det bekräftas f.ö. av att Slottes recension tycks vara den enda som serien över huvud taget har fått på något språk, i något redigerat medium.)
Idén att lägga in ett tonårsperspektiv är i alla fall inte dum i sig, i synnerhet som den ena tjejen hör till arbetar-, den andra till borgarklassen. Fräscht är också att man redan ett par minuter inne i första avsnittet ser en finsk yngling kränga cigarretter åt ryska matroser. Givetvis på ryska.
Ryskan återkommer i flera scener, alldeles som sig bör i en skildring av 1910-talets Helsingfors. Visserligen är en dubbad Stan Saanila – i rollen som generalguvernör Michail Stachovitj – en lågbudgetlösning som knappast tillfredsställer filmens eventuella ryska publik.
Men ryskans mer eller mindre realistiska närvaro i filmen gjorde mig uppmärksam på det motsatta, helt anti-realistiska greppet att hela det svenska Helsingfors är frånvarande.
Två språk av tre får räcka, liksom?
Eftersom avsikten med serien uttryckligen var att ”komma historien in på livet” (Emma Taulo i HS 3.12.2017) är det här utelämnandet ett radikalt beslut. I verklighetens Helsingfors 1917 var svenskan både hörbar och synlig: enligt stadens officiella statistik hade var tredje invånare svenska som modersmål 1910.
I en scen skymtar faktiskt en svenskspråkig tidning på en anslagstavla, under bråkdelen av en sekund.
Att Olivia – den ena tjejen – och hennes far, den ryske köpmannen Nikolajeff, kommunicerar på finska med hemmets unga piga ”Iita” – den andra 17-åringen – är i sig inget konstigt, även om det i verklighetens stad förstås också fanns gott om svenskspråkigt tjänstefolk.
Oväntat är däremot att också köpmannens samtal med kolleger och politiker förs på finska. Bland annat här, liksom i scenerna från senaten, hade funnits en möjlighet att idka litet realism.
Smärtfritt hade det dessutom varit, eftersom Nikolajeff i filmen spelas av Max Bremer.
Den pedagogiska tidsskildringen Seitsemäntoista erbjuder alltså en historieintresserad finländsk och rikssvensk publik en egendomligt förvrängd bild av språkförhållandena i huvudstaden kring sekelskiftet 1900.
Appropriering? Snarare osynliggörande.
Jag tror inte att det osynliggörande historiebruket särskilt ofta är medveten politik från manusförfattares, producenters, regissörers och anslagsbeviljares sida. Snarare ser vi här aningslöshet, kanske förträngning. Och kanske resultatet av en finskspråkig skola och medievärld som inte har skapat konstnärer och publik med krav på något bättre.
Vilken chock bäddas inte här för den unga finskspråkiga människa som börjar studera historia via verkliga dokument?
Visst finns i det här landet också en faktaresistent grupp som aktivt vill blunda och önsketänka fram ett nytt äktfinskt förflutet. Men hos de någorlunda pålästa handlar det nog mera om att passivt falla in i en tradition: ”Visst vet vi att verkligheten var en annan, brokigare, men vi gör nu ändå den här svenskspråkiga kändisen finsk, som vanligt, ingen brukar ju klaga?”
Att Pontus Kyander (HBL 23.10) slog larm om att Helene Schjerfbeck i den planerade filmen postumt lärt
En ID-politik kan ha sitt berättigande så länge den inte blir så dominant att den kväver alla andra argument. Att göra konst, film, handlar om många olika val. Många av dem är stiliseringar, i någon mening osanna. Många av dem köper vi. Och Schjerfbeck målade trots allt bilder, inte ord.
sig finska kan tänkas få viss effekt på längre sikt, eftersom inlägget var så rafflande att Helsingin Sanomat refererade det.
Att markera ett språks närvaro
Det har genererat en del läsar- och andra kommentarer på den sidan om språkmuren. Och förhoppningsvis ruskat om både Schjerfbeck-teamet och framtida filmproducenter en smula.
Det finns ju många sätt att markera ett språks närvaro. Man kan välja att göra det i bild – brev, tidningar, affischer. I stället för textremsa eller dubbning kan man visuellt nyansera filmens underförstådda kontrakt med tittarna: nu leker vi, helt medvetet, att människorna i bild talade ett annat språk än de gjorde i verkligheten.
Konst är alltid en avvägning mellan stilisering och realism. Verklighetens Elizabeth I var knappast någon Cate Blanchett, ändå köper vi ut- an protester att historiska personer på film gestaltas av mer eller mindre bildsköna skådisar.
För finska filmare är valet att förfinska besvärligt svenskspråkiga kändisar kanske en liknande ”försköning”?
Motsatsen är då den minutiösa omsorg som historiska filmer brukar lägga på att få alla kläder, inredningar, bilar, miljöer absolut rätt.
Fel språk i rätt kuliss, med andra ord.
Få vågar, som Lars von Trier i Dogville, göra film utan kulisser, på ett svart studiogolv där husväggarna bara markeras med kritstreck.
Finsk letargi möter finlandssvensk paranoia
I approprieringsdebatten har vi nu sett finsk letargi möta finlandssvensk paranoia. I bägge fallen handlar det om identitetspolitik. Också finnarna upplever sig nämligen som en hotad språk-ö, ensamma och ut-
kastade i ett hav av främmande tungomål. Inte minst tio miljoner svenskar, hurrit, är då ett hot.
En ID-politik kan ha sitt berättigande så länge den inte blir så dominant att den kväver alla andra argument. Att göra konst, film, handlar om många olika val. Många av dem är stiliseringar, i någon mening osanna. Många av dem köper vi. Och Schjerfbeck målade trots allt bilder, inte ord.
Men när man börjar lägga ihop exemplen framträder mönstret. Spelfilmer om bland andra Runeberg, Edelfelt, Sibelius har nämnts i debatten. Och på Filmjournalens bloggsida påminner Klas Fransberg om Aleksi Mäkeläs film om skivbolaget Love Records (2016).
”Här satt huvudkaraktärerna Atte Blom, Henrik Otto Donner och Christian Schwindt och pratade finska sinsemellan på vita duken. […] Den verkliga bottennoteringen görs i en scen på Hufvudstadsbladet, där man tydligen på den tiden pratade finska, eftersom hela dialogen mellan Atte och redaktionssekreteraren går på finska.”
Fransberg nämner också den kommande filmen om väckelsepredikanten Maria Åkerblom:
”[…] på vita duken kommer Maria Åkerblom att spelas av Pihla Viitala och alla talar finska. Ändå var Åkerblomsrörelsen en finlandssvensk väckelserörelse och Maria pratade i tungor på svenska. […] Nu har filmmakarna skapat en verklighet som inte är sann, en verklighet där det inte finns finlandssvenskar eller där någon talar svenska.”
På väg bort från pinsamheter?
Kanske upplysta finnar i framtiden kommer att skratta åt dessa ”försköningar”, på samma sätt som vi i dag skrattar när tyska nazister på vita duken samtalar med varandra på engelska – med låtsad tysk brytning.
Filmvärlden i stort är på väg bort från såna pinsamheter. Men frågan om kulturell appropriering är knivig och måste bedömas från fall till fall. I den hittills bästa filmatiseringen av D.H. Lawrences roman Lady Chatterley’s Lover, gjord av Pascale Ferran 2006, talar alla franska. Kan ett stort språk, franskan, förtrycka ett större, engelskan? Å andra sidan är Chatterley fiktion, inte historiska personer. Framför allt är fransk kvalitetsfilm större än brittisk, så summan blir väl ungefär jämnt skägg.
För en minoritet blir allt politik, påpekade filosoferna Deleuze och Guattari i sin bok om Pragtysken Franz Kafka. På Yles Arena kan man alltså se den språkpolitiskt laddade historieskildringen Seitsemäntoista ännu till början av december. Den som vill kan också koppla på undertexter.
På engelska.