Moralen är lokal

Ett vuxenliv där yrket dagligen har tvingat mig att försöka förstå andras resonemang har inte sällan gett mig en djup tillfredsställelse – tidvis till och med en euforisk känsla av privilegium. I dag vill jag allt oftare ge upp. Inte för Donald Trumps skull. För hans del följer jag den kloka brandinspektörens devis i 1990-talets Dragsfjärd: Jag är mer intresserad av det som inte är synligt.

Trump & Co kan förstås, bemötas och hanteras intellektuellt. Med automatiserade och falska konton på sociala medier som har som uppgift att massprida eller precisionsrikta medvetet förvrängda budskap (med manipulerade videor som senaste nytt) förhåller det sig annorlunda.

De pyr där vi inte har blicken.

Som sagt, krigen i Syrien, Jemen, Ukraina som det nya normala (= den starkes rätt), saudiernas av USA givna rätt att agera blodsbesudlad sheriff, etcetera etcetera. Den växande räckan av sneda fenomen inbjuder till apati.

Mitt i detta därtill vår egen världsdel, ett EU med sin krampaktigt tomma våra-värden-värld utan betydelse utanför retoriken. På hemmaplan alla dessa vi har nolltolerans mot det ena och det andra, en numera så inlärd fras att den i sin betydelselöshet ter sig tragikomisk.

Alla sluttande plan ökar känslan av förlorat fotfäste.

Nio dagar om året dimper svenska tidskriften Axess ned med intellektuellt tuggmotstånd i lysande artiklar. Räcker det att lysa upp en mörknande värld? Naturligtvis inte.

Men en dag i novembermörkret publicerar HBL en lång artikel av historikern Nicolas von Kraemer (”Det postfaktiska samhället och teknokratiska fantasier”), HBL 11.11.2018).

Jag befarar att många som borde ha läst den lät sig avskräckas av dess längd. Läs den. Inte heller här måste man hålla med om allt. Men som enskild analys av läget i västdebatten har den en ögonöppnande funktion.

Det går naturligtvis inte att ge en resumé som gör von Kraemer rättvisa. Men kärnan – som jag läser det – är att västvärldens faktasprängda berättelse (han undviker termen narrativ, tack för det) bygger på en teknokratism där beslutsfattarna aktivt och medvetet avhänder sig sitt moraliska ansvar.

I universitet i USA och Storbritannien växer en beskyddande politisk korrekthet fram i hägnet av identitetspolitiken, där ”min verklighet” och ”din verklighet” kolliderar känslomässigt. I Sverige har liknande fenomen resulterat i försiktighet från universitetens sida. Vetenskapen anpassar sig inför risken att enskilda studenter känner sig kränkta.

Enligt von Kraemer har den relativistiska idén om personliga sanningar därmed börjat bita liberalismen i svansen.

Med mina ord: Liberalismens inbyggda intellektuella skydd har börjat läcka. Det kritiska tänkandet uniformeras av en cementerande ängslan över att budskapet kan upplevas som icke-korrekt.

När liberalismen samtidigt retirerar in i teknokratism (von Kraemers ord) där siffror och icke-vald expertis överskuggar en politisk kår som har avmoraliserat sig själv förstoras klyftan till en växande del av väljarkåren.

Så långt von Kraemer – en välkommen gymnastisk session.

Tänker man så här blir delar av trumpismen ett symtom på det gamla mera än något nytt att reagera på. Det nya är ett kvitto på det gamlas misslyckande.

Tänk nu för en stund bort Donald Trumps personlighet, hans verbala invektiv och oborstade retorik, den dåligt dolda tölpigheten (som inte alltid ska likställas med hans åsikter).

Var bygger vi upp liberalismens försvar?

Om vi begränsar den till att gälla rättsstatsprincipen (inkluderande den helt centrala maktdelningen), fria val (relativ term, medges), den mediala friheten etcetera – dvs. ett slags minimiformkrav på demokratier, hur ska vi värna demokratin?

Varför ökar till exempel igen antisemitismen?

För att de invandrarfientliga – den gemensamma nämnaren för mycket av det nya – systematiskt lägger sig intill rasismen, som plöjer lättjefullt i urgamla fåror.

Men det räcker inte som svar. Hur kan en överläkare på Karolinska i Stockholm upprepat och utan reaktioner ha idkat antisemitisk retorik mot judiska läkare på arbetsplatsen?

För att vi nolltoleransretoriken till trots har retirerat från vår skyldighet att vara moraliska individer.

Men varför har vi det? Jag tror att attityden har förskjutits med den människa som de senaste decennierna har smugit sig upp på de politiska läktarna – för att där i växande grad betrakta politiken som underhållning.

Och vad är att agera moraliskt? Bland många svar: Att inte acceptera fraseologins till intet förpliktande befrielse från ansvar.

Att inte stillatigande tillåta till exempel antisemitism av grannen på läktaren.

Att reagera där man sitter, lever, verkar. I den miljön är vi inte berövade makt, påverkan eller ansvar.

Cynismen hos världens ledande aktörer, samlade till människoslakt i Syrien, är av en art vi inte kan ta till oss.

1960-talet ville reagera på internationella oförrätter. Vi utgick från att vi via engagemanget hade beslutsfattarnas öra. Reaktionerna på amerikansk hemmaplan mot Vietnamkriget hade betydelse.

Det kan låta motbjudande, men den växande nationalismen kan ses som en variant av rationell reaktion på en känsla av hjälplöshet inför det globala.

Men antisemitismen – liksom det mesta i rasismgenren – är lokal. Det gäller också identitetspolitikens avarter i universitet och andra intellektuella miljöer.

Om vi tillåter oss passivitet med hänvisning till den globala cynismen utom räckhåll för vår makt, kan vi inte lokalt backa från skyldigheten att vara moraliska individer.

Det kan innebära ett avsteg från en bekvämlighetsroll där vi inte bryr oss om vad grannen vräker ur sig.

Men den tvivelaktiga lyxen har vi inte råd att unna oss om vi vill betrakta världen som en dräglig plats.

”Om vi tillåter oss passivitet med hänvisning till den

globala cynismen utom räckhåll för vår makt, kan vi inte lokalt backa från skyldigheten att vara moraliska individer.”

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser