I en ockuperad grekisk by 1945
Kallifatides lämnar gudarna utanför kriget i sin roman Slaget om Troja, ett klokt grepp. Däremot är vidskepligheten massiv, och allvarsamma begrepp som ära, heder och hämnd synnerligen verksamma, ideligen ibruktagna som skäl att döda, döda, döda.
Roman Theodor Kallifatides slaget om Troja Bonniers 2018
En ockuperad grekisk by våren 1945. Tyskarna håller på att förlora kriget, de allierade kommer allt närmre. När bombsirenerna ljuder tar en skolfröken sin klass till en grotta, och där börjar hon återberätta Iliaden för barnen. En av eleverna är en 15-årig pojke vars far sitter i tyskt fängelse – om han nu alls lever. Här finns också den söta klasskamraten Dimitra. Men det är lärarinnan pojken förälskat sig i.
Det är den enkla ramberättelsen till Theodor Kallifatides nya roman, Slaget om Troja. Två krig sida vid sida, alltså, med en del explicita men mest underförstådda kopplingar; ett avlägset och av Homeros framdiktat krig och ett mycket påtagligt men med oviss utgång. Och så ungdomen, den tid som ska vara den bästa.
Sakligt, bitande språk
Kallifatides språk är, som det brukar, trots det dramatiska, grymma och känslopackade stoffet, sakligt och med en lite bitande karaktär; det blommiga undviks, men inte de stora orden. Lärarinnans berättande böljar mellan stramhet och saga, psykologiskt återhållet men med många detaljer, som man föreställer sig att hon kommer på liksom i förbigående, fångar på uppstuds.
Jag trivs nästan alltid med Kallifatides osentimentala värme och klara tanke, men i Slaget om Troja – precis som i Iliaden – blir det tröttande med alla stridsscener. Action är svårt att kombinera med prosa – det är likadant med sport: ett aldrig så spektakulärt fotbollsanfall ska man helst se, möjligen avlyssna på radio; i text blir det på något vis obegripligt, trots att man fattar varje enskild del.
Kallifatides hittar massor av åskådliga och originella liknelser för våldets mångfald, men själva mängden är i sig ett problem. Ändå har författaren naturligtvis sovrat rejält. Man igenkänner en del sekvenser, medan andra så att säga är nya påhitt.
Lämnar gudarna utanför
Kallifatides lämnar gudarna utanför kriget, ett klokt grepp. Hjältarna hänvisar visserligen till dem, men mer, tycks det, som ett slags språkliga atavismer än av religiös övertygelse. Däremot är vidskepligheten – liksom i eposet – massiv, och allvarsamma begrepp som ära, heder och hämnd synnerligen verksamma, ideligen ibruktagna som skäl att döda, döda, döda. Skära halsen av pojkar, krossa skallen på små barn, gruppvåldta kvinnor och sedan sprätta upp dem. Akajernas superhjälte Akilles berömda hämnd på trojanernas Hektor, för att denne dödat Akilles bästa vän Patroklos, ägnas åtskilliga sidor. Och även om jag som sagt leds en aning vid all brutalitet är budskapet tämligen uppenbart: kriget har bara förlorare.
Ju längre man läser, desto mer engagerad blir man i den grekiska byns öde, i pojken, Dimitra och lärarinnan. En dag mördas en tysk överste och hans chaufför: två av partisanerna skjuts ihjäl men den tredje undkommer. Tyskarnas vedergällning är brutal: de avrättar tre slumpvis utvalda män (av manligt kön från 16 år). För varje dygn, om inte byn bidrar till att partisanen hittas, ska man döda ytterligare tre bybor.
Det intressanta är att Kallifatides språk i närheten av de här episoderna blir ännu sakligare, nästan torrt – och på ett vis som gör innehållet desto mer drabbande.