Mytomstrålad, tidigt död
Kosmopoliten Henry Parland var en unik, tidigt utvecklad begåvning. I ett författarskap som sträcker sig över några få år kan man följa den snabba utvecklingen nästan månad för månad. Och sedan läsarens grämelse över att allt avbröts i sin linda – det bli
Begåvad, död vid bara 22, mytomstrålad – till Henry Parlands dikt kan generation efter generation hitta nya ingångar.
POESI
Henry Parland, Dikter. Skrifter 1
Utgivna av Per Stam. Illustrerad Svenska litteratursällskapet i Finland 2018
Rent fysiskt är boken imponerande: inbunden, 870 sidor varav hälften dikt, hälften kommentar. Kontrasten till poetens spensliga gestalt och korta jordeliv är slående. Jag ser honom för mig som en Atlas, vacklande under denna väldiga börda. Det gör mig lite kluven. Michel Ekman
”Ni / talar moral / men bilarna utanför fönstret / far förbi / förbi, / och lyktorna / vända bort huvudet / och fnissa.”
Vad är det som gör att poeten Henry Parland (1908–1930) har fortsatt att tala till oss med oförminskad styrka långt efter sin tragiskt tidiga död? Parland var oerhört flitig, ändå förblev hans verk förstås en torso och vid sidan av det briljanta är mycket av det han lämnat efter sig ofullbordat och en del ganska dåligt. Ändå står Parland i dag ut som den vid sidan av Edith Södergran mest mytomstrålade hjälten i vår litteratur. Kanske är just det fragmentariska en del av hans dragningskraft. Att hans verk inte avslutades ger läsaren möjlighet att söka ständigt nya ingångar.
I Henry Parland, född i en immigrantfamilj med ryska och tyska som hemspråk, möts många faktorer som gör honom modern. Dels tiden, världen som efter det långa artonhundratalet och det illusionsdödande världskriget under tjugotalet häftigt förändras, dels hans kosmopolitiska bakgrund och språkkunskaperna som gör att han har bättre förutsättningar än någon av de andra kvarlevande modernisterna att följa med utvecklingen runtom i Europa. Av samma skäl är han rotlös och marginaliserad i Finland, prototypen för en modern, alienerad människa som själv tvingas skapa den värld han lever i och därmed bryter mot många normer. Allt detta finner sitt fokus genom en unik, tidigt utvecklad begåvning. I ett för- fattarskap som sträcker sig över några få år kan man följa den snabba utvecklingen nästan månad för månad. Och sedan läsarens grämelse över att allt avbröts i sin linda – det blir en stark brygd.
En urban författare
Parlands modernism blir särskilt framträdande i en svensk och finlandssvensk kontext genom att han är en så utpräglat urban författare. Han intresserar sig för staden som miljö, för människorna som rör sig i den, för kläder, bilar och andra maskiner, för nöjeslivet – till skillnad från de många andra modernistiska poeter som kombinerar formellt experimenterande med traditionella naturmotiv. Parlands liv var tudelat. Redan som poesiskrivande gymnasist kom han i kontakt med modernistgruppen i Helsingfors, särskilt Gunnar Björling som blev hans ledsagare i det bohemiska kroglivet. Han bedrev juridikstudier men de intresserade honom betydligt mindre är diktandet.
Vattendelaren i hans liv inföll våren 1929. Då utkom hans enda diktsamling Idealrealisation. Samtidigt ingrep hans föräldrar i hans livsföring som präglades av festande och växelrytteri. Parland skickades till Kaunas, togs omhand av sin morbror och fick en anställning på svenska konsulatet. Nu förändrades författarskapet. Tyngdpunkten försköts från poesi till prosa, estetiken från de första årens antipsykologiserande blick på tingens yta till mera existentiellt och introvert grubbel. Efter halvtannat år i Litauen avled Parland plötsligt i scharlakansfeber, tjugotvå år gammal. 1932 kom Återsken, den första av många utgåvor av hans efterlämnade skrifter.
Ett monument
Kronan på detta verk måste rimligtvis vara Svenska litteratursällskapets utgåva av Henry Parlands skrifter, vars första del heter Dikter. Utgivare är Per Stam som tidigare bland annat disputerat på Parlands roman Sönder. Det är en på sitt sätt mönstergill volym, komplett och ingående kommenterad. Den finns gratis tillgänglig på nätet, adressen är parland.sls.fi och där är kommentaravdelningen ytterligare utvidgad. Rent fysiskt är boken imponerande: inbunden, 870 sidor varav hälften dikt, hälften kommentar. Kontrasten till poetens spensliga gestalt och korta jordeliv är slående. Jag ser honom för mig som en Atlas, vacklande under denna väldiga börda. Det gör mig lite kluven.
Naturligtvis finns i ett så här begränsat författarskap en stor lockelse i fullständigheten och här dokumenteras verkligen varje rad av Parlands hand som kan kallas dikt, prosadikt, aforism eller fragment. Kludder ur skolbokens marginal lika väl som noggrant utarbetade dikter. Materialet är av stort intresse för oss som känner och uppskattar författarskapet från tidigare, och forskningsinsatsen bakom det imponerande.
Men det har två nackdelar. Dels tror jag inte det här monumentet lockar nya läsare, dels finns här så många dåliga och ofärdiga dikter att den normala läsupplevelsen – i motsats till den dokumentära – blir lidande. Det kunde ha varit en bra idé att hänföra en betydligt större del av både dikterna och kommentarerna till nätutgåvan. När utgivarna nu inte stannat för den lösningen måste man hoppas på en liten, attraktivt formgiven pocketutgåva där ungefär hälften av dikterna och en bråkdel av kommentarerna skulle finnas med. En bok som kunde locka nya läsare och rymmas i de gamlas rockficka.
Idealrealisationen
Vilket är då intrycket av denna omfattande materialsamling? Fram-
för allt är det intressant att se Parlands väg till sitt eget uttryck. Man fäster sig till exempel vid hans tidiga förkärlek för rimmet. Majakovskij, som gärna rimmade okonventionellt, var en av hans förebilder. Efter många försök kom Parland småningom fram till att den poetiken inte fungerar på svenska. En annan föregångare var Edith Södergran. Parland intresserade sig för hennes sätt att besjäla naturen men vände det mot de människoskapade tingen. I tonåren kunde han skriva som en fattigmanssödergran: ”Jag såg en man / kämpa och dö / för någonting, han kallade / ideal // Jag såg ett barn / leka med gnistor / och skrattande / tända eld på sin fars hus. // Jag såg Gud / fördöma syndiga själar [- - -]”.
Snart realiserades idealen programmatiskt bort: Sakligheten tog över, som avdelningarnas namn i Idealrealisation meddelar. De heter Fläckar, Strumpor, Influensa, Grimaser. Knapphet i uttrycket gällde också. 4–13 rader per dikt, några få ord på varje. Parland vill tvätta bort allt känslopjosk för att se vad som blir kvar när man ser världen i vitögat. Inte mycket: Låsta dörrar två fulla män och en flicka, famlande vid hjärtlösa tapetmönstret.
I dag ter sig det här som normal poesi eftersom många har följt Parland i spåren. En av fördelarna med Dikters litteraturhistoriska kommentarer är att de avautomatiserar dikterna genom att låta oss se dem med samtidens ögon. Kritikerprästinnor som Hagar Olsson och Agnes Langenskiöld, den ena kollektivist, den andra kristlig, är chockerade och fördömer poeten moraliskt. När Parland väl är död tycker sig Langenskiöld se dödsorsaken i hans nihilism. Nu, långt senare, lägger vi märke till andra saker. Redan i Idealrealisation, som innehåller Parlands mest tillknäppta dikter, finns ett vemod och ett försök att finna något i världen att fästa de hemlösa känslorna vid:
Någonting var – aprilsnö vid vägen, aprilsol i ett leende och ett blått sorl över marken. Det här känsloregistret spelas ut under Kaunastiden utan att Parlands återhållsamma estetik förändras. Uppbrottet från Helsingfors hade varit ett mänskligt misslyckande som tvingade poeten att gå till rätta med sig själv. Det ledde både till romanen Sönder som granskar alienationen som livshållning och till ett intellektuellt uppvaknande manifesterat i den imponerande kulturjournalistiken från hans sista år. Men allra mest koncentrerat uttrycks det i några av dikterna från denna tid där Henry Parland – möjligen – visar sig allra mest oskyddad:
Det var en tid då jag vågade säga: jag kan inte jag vill inte (det var väl därför att jag ännu inte visste att det verkligen är så)