Europas förenta arméer på sikt
För säkerhetens skull ska EU marschera i takt, men en regelrätt EU-armé blir det inte fråga om.
Frankrikes president Emmanuel Macron sade för ett par veckor sedan att Europa behöver en egen armé. Det väckte en hel del reaktioner. En vecka senare sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i ett tal inför EU-parlamentet i Strasbourg att tiden då Europa kunde förlita sig på andra är förbi. Hon meddelade att hon stöder Macrons tankar om en europeisk armé.
De två träffades i söndags i Berlin och diskuterade även då bland annat försvarsfrågor. Det är uppenbart att något har hänt, eller åtminstone att något är på gång.
Det är väl snarast fråga om reaktioner på det som har hänt de senaste åren i Europa och i hela världen. Läget har förändrats radikalt i och med Rysslands annektering av Krim, det fortsatta kriget i östra Ukraina, brexitomröstningen i Storbritannien och terroristiska tillslag runtom i Europa.
Det blev ett abrupt uppvaknande. Vi hade redan fallit in i en förvissning om att krig och konflikter var historia i Europa efter att kommunismen och muren föll och fred också kunde skapas på Balkan.
En stor förändring har också skett i de transatlantiska relationerna i och med Donald Trump. Hans agerande har tärt hårt på förtroendet mellan USA och de allierade i Europa.
Det finns ett behov för Europa att se om sitt hus, inte minst på grund av den ökade spänningen i och kring Europa, men också på grund av att den amerikanska presidenten i alla lägen betonar att det viktigaste för USA är att det går bra för USA och att andra alltid kommer i andra hand. Trump har också tydligare än någon av sina föregångare ställt krav på att de europeiska Natostaterna bättre måste leva upp till de krav som ställs på varje Natolands försvarssatsningar.
Varför Macron och Merkel talar om en europeisk armé är lite märkligt, då det sannolikt inte är det de ordagrant menar och just en sådan formulering väcker en hel del kritik och motstånd. Det gäller snarare ett fördjupat samarbete, en viss höjning av militära anslag, en bättre synkronisering och kompatibilitet och en ökad solidaritet för att verkligen hjälpa varandra om det skulle behövas.
EU rustar inte för krig utan för fred. Ju mer samarbete som skapas kring försvaret desto mindre är riskerna också för slitningar inom unionen. På grund av rådande nationalistiska strömningar i många EU-länder är det bra om samarbete ses som viktigt.
Följande chans till nya konkreta steg mot ett säkrare Europa ges redan i dag då EU:s försvarsministrar samlas. De ska bland annat fatta beslut om en utvidgning av försvarssamarbetet Pesco, det så kallade permanenta strukturerade samarbetet inom försvar, som kom i gång för ett år sedan.
President Sauli Niinistö hör till dem som varmt applåderar de två ledande europeiska politikernas signaler om att det behövs mer och närmare försvarssamarbete inom EU mellan varje medlemsnation och deras militära styrkor. Han har redan länge talat för det europeiska alternativet framför ett medlemskap i Nato.
För ett Finland där en klar majoritet av folket inte tycks vilja ta steget fullt ut in i Nato passar det utmärkt med den här utvecklingen. Samtidigt som EU:s försvarssamarbete tätnar bleknar stämpeln ”alliansfri” på det finska lejonet.
Nato kan och kommer inte på något sätt att sidsteppas då de europeiska länderna utvecklar sitt försvarssamarbete. Tvärtom gynnar det också Nato eftersom de europeiska medlemsländernas militära styrka utgör merparten av Natos totala styrka i Europa.
Om också de EU-länder som inte är med i Nato trappar upp försvarssamarbetet med EU:s Natoländer kan det inte uppfattas som ett problem i Natos högkvarter i Bryssel och knappast heller i Washington. Det är ju strängt taget vad Trump hela tiden har mässat om, att Europa måste dra sitt strå till försvarsstacken.
Att hans försök att splittra EU slutligen kanske ger motsatt effekt och i stället ökar sammanhållningen, är däremot säkert en missräkning för den amerikanske presidenten.