Feministisk utrikespolitik

Många ambitiösa ungdomar drömmer om en diplomatkarriär. Utrikesministeriets diplomatkurs Kavaku lockar hundratals sökande varje gång den ordnas. Efter många intervjuer och psykologiska test väljer uttagningskommittén några tiotal nya attachéer.

En tydlig trend de senaste åren har varit att kvinnorna dominerar stort i antal. Av de 28 attachéer som valdes till Kavaku 42 som började i september är 22 kvinnor och sex män. Då jag satt med i uttagningskommittén 2012 ordnades en kurs med 20 kvinnor och fyra män. Assistentuppgifterna har redan tidigare varit kvinnodominerade.

Om orsakerna till fenomenet kan man bara spekulera. Intresset för samhällsvetenskaper, språk och internationell politik är större bland kvinnor än män, det ser man redan vid universiteten. Det verkar också vara så att unga kvinnor är mera karriärmedvetna. De skaffar sig språkkunskaper och relevant organisationserfarenhet. Också då man väljer cimo-praktikanter och högskolepraktikanter till beskickningarna och ministeriets avdelningar visar det sig ofta att de kvinnliga studerandena är mera meriterade.

Kan det vara så att den låga begynnelselönen kombinerat med den långsamma karriären skrämmer bort männen? Attraherar den förhållandevis goda anställningstryggheten kvinnor mera än män? Diplomaten har visserligen ett mångskiftande arbetsfält, men många andra yrken kan te sig mera dynamiska. Om man vill tjäna snabba pengar och inte bryr sig om anställningstrygghet kan en annan arbetsplats vara mera lockande.

Vissa stationeringsorter kan vara svårare för kvinnor än för män. I Saudiarabien fick kvinnor till helt nyligen inte köra bil. Men för utövandet av tjänsten och rapporteringen utgör könet inget hinder. I många länder som ser annorlunda på jämställdheten mellan könen brukar man respektera hur man ser på saken i Norden. En intressant nyhet är att det ärkekonservativa Iran nyligen utnämnde en kvinna till ny ambassadör i Helsingfors.

Det har blivit allt vanligare att den medföljande mannen studerar, jobbar eller tar hand om hemmet och barnen medan den kvinnliga diplomaten gör karriär. Det här är hittills ett närmast nordiskt fenomen som väcker nyfikenhet i många länder. Samtidigt är det bra propaganda för vår jämställdhetsmodell och den moderna papparollen.

Ett annat fenomen är att det har blivit vanligare med särboförhållanden – parterna är lyckligt gifta eller sammanboende, men bor åtskilda av karriärskäl, en längre eller kortare tid.

Då UM grundades för 100 år sedan var så gott som alla diplomater män. Finland har bara haft en kvinnlig utrikesminister (Tarja Halonen).

Är det då ett problem att kvinnorna dominerar diplomatyrket? Borde man gå in för positiv diskriminering för att få in flera manliga diplomater? Knappast. Kompetensen ska avgöra och det bästa är om rekryteringen är helt könsneutral. Om det inte finns positiv diskriminering inom andra yrken behövs det inte inom UM heller.