Bekymmer med etiketten

ETIKETTER Jag äter varje dag en banan, ett äpple och en mandarin, ibland kan det bli en apelsin om mandarinsäsongen är förbi. Eftersom fruktskalen är organiska sorterar jag dem i en grön behållare i köket, där vår familj samlar hushållets organiska avfall. Men innan jag slänger skalen pillrar jag bort de små, färgglada plastetiketterna som finns fastlimmade på frukterna.

Etiketterna består av plast, lim och tryckfärg och därför

ska de separeras och petas ner i vår gula behållare för plastavfall. Eftersom jag redan vid det här laget vet att mina bananer heter Chiquita, mandarinerna Bruno och apelsinerna Gala skulle jag faktiskt klara mig utan informationen och gärna slippa etiketterna. Redan vid matvarubutikernas frukthyllor kan jag läsa på stora skyltar vad de olika frukterna heter, vad de kostar och varifrån de kommer. Den informationen räcker, åtminstone för mig.

Frukternas namnlappar är inget jätteproblem, kan man tycka. Är det ens värt

att skriva om dem? Men om man räknar med att det bor 5,5 miljoner människor i Finland och alla äter tre frukter varje dag, skulle det trots allt bli 16,5 miljoner frukter, men också lika många små, klibbiga lappar som alla miljömedvetna invånare dagligen måste pillra ifrån sina frukter. På ett år blir det 5 800 miljoner etiketter! En ansenlig hög, men till vilken nytta, undrar jag, utan att komma på ett enda vettigt skäl?

Om det faktiskt inte finns några sakliga skäl till detta, varför måste handeln då tillverka och klistra etiketter på varje banan, mandarin, äpple, avokado, citron, melon och apelsin? Jag föreslår att frukthandeln nöjer sig i sina marknadsföringsansträngningar med de sociala medierna, tv, tidningar och de stora plakaten inne på affärernas fruktavdelningar för att föra fram budskapet om vad frukterna heter. Men för att måna om vår miljö bör frukthandeln upphöra med att ge varje frukt sina egna, små namnlappar.