Utan hundraprocentig koncentration går det inte
Fotboll i allmänhet och kvalspel i synnerhet handlar framför allt om en sak. Vinn rätt matcher. Det gjorde Finland och inledde med fyra raka för att sedan ha råd att förlora mot Grekland och vinna gruppen. Att Ungern skulle slå blåvitt på hemmaplan var inte överraskande.
Det finns motståndare som passar vissa länder bättre och sämre. Ungern hör för Finlands vidkommande till den sistnämnda kategorin. Tre segrar och tolv förluster talar sitt tydliga språk och dessutom har pustans söner orsakat republiken några av den 101-åriga nationens tyngsta förluster.
Förlust blev det också på Groupama i Budapest. Särskilt tung var den däremot inte. Ingenting som inte de finska fansen på plats kunde skölja bort med några palinka under natten.
Aldrig lätt att gå ut och spela då du innerst inne vet att du inte har något att spela för. Ändå gjorde Finland en fullt duglig match och hade före Adam Szalais 1–0 bud på två-tre mål. Men där Teemu Pukki under hösten i såväl klubb- som landslag gjort mål som Miroslav Klose under tyskens glansdagar visade sig också Kotkas stora son från sin dödliga sida i den ungerska huvudstaden. Avsluten i den kyliga kvällen låg på ”målvaktshöjd”. Just på den höjden där en anfallare inte ska skjuta. Att Pukki kom till chanserna är ändå glädjande. Ingen anfallare gör mål i varje match, skäl att komma ihåg det då hajpen runt Pukki är tämligen total.
Sauli Väisänen hade också ett gyllene läge att ge Finland ledningen. Han bommade och sedan tog han på sig huvudrollen i andra ändan av planen. Väisänen var i högsta grad delaktig vid båda Ungerns mål. Två felbeslut och matchen var mer eller mindre över för finskt vidkommande. Till Väisänens heder ska sägas att han spelade upp sig efter paus.
Inte heller Jesse Joronen eller Paulus Arajuuri kan få godkänt vid var sitt mål då man gav ungrarna just de ytor hemmaspelarna var ute efter. Arajuuri har knappt förlorat en närkamp i Nations League. Mot en biff vid namn Szalai blev det betydligt tuffare.
Arajuuris, som varit så oerhört bra hela hösten, insats var på något sätt kännetecknande för Finland. Där han tidigare varit klockren i både markerings- och positionsspel fanns nu ytor för motståndarna som de i Tammerfors bara kunde drömma om. Då inte det kollektiva försvarsspelet är hundraprocentigt disciplinerat smäller det.
Grekland och Ungern borta var på förhand sett de två överlägset svåraste matcherna. Facit: Noll poäng, noll mål och två avslut på mål på 180 minuter. Lyckligtvis hade Finland fixat tolv poäng före resan söderut.
Finlands effektivitet försvann i Aten och Budapest. För en gångs skull vid rätt tidpunkt kan man väl säga.
Samtidigt var de två förlusterna en ypperlig påminnelse om att oerhört mycket återstår att göra och förbättra. Något också landslagstränare Markku Kanerva varit noga med att påpeka i tid och otid.
De två förlusterna visade också vilken enormt viktig roll Tim Sparv har i det här laget. Kaptenens rutin, blick och vinnarskalle kan inte betonas nog.
Matchen visade också att Finland inte har råd att byta ut en enda spelare bara för bytandets skull. Med tanke på kommande kval kan Kanerva bara hålla tår, fingrar och knän i kors och hoppas på att hans nyckelspelare hålls friska.
Och så gäller det att igen fokusera hundraprocentigt 90 minuter plus tilläggstid. Några katastrofer var inte matcherna i Aten eller Budapest rent spelmässigt. Men nästan räcker inte. Det måste vara fullt fokus och ända in i kaklet hela vägen. I Budapest var det inte så och då vinner Ungern. Ungern var bättre, det ska ödmjukt medges.