I sällskap av romer är Samuli Edelmann sällsynt frigjord
När ett av popmusikens toppnamn firar sina femtio år med ett band där alla musiker är romer, kan man lätt läsa in en politisk vilja att lyfta fram romerna i rampljuset, skriver Tove Djupsjöbacka.
Samuli Edelmann & Orkestra
Suora Lähetys Finlandiahuset 17.11.
Samuli Edelmann hör till dem som lyckats skapa sig två parallella karriärer som lika delar skådespelare och sångare. Sammetsrösten har charmat finländarna ända sedan 1991 och femtioårsdagen till ära bjuds det på en fin hitkavalkad i ett nytt och charmigt format. Edelmann turnerar nämligen tillsammans med niomannabandet Orkestra Suora Lähetys, med rötterna inom gospel och romermusik. Basen är en skönsjungande romertrio, uppbackad med livfullt och organiskt musicerande instrumentalister.
I detta sammanhang verkade Edelmann sällsynt frigjord och avslappnad, det var tydligt att han trivdes som fisken i vattnet och missade aldrig en chans att krama om sina medmusiker. Trots att det var självklart vem som var kvällens huvudperson höll Edelmann sig konsekvent i främsta linjen av bandet, utan att stiga fram som ensam frontman.
Suora Lähetys är ett medryckande band och sångartrion är välutrustad vad gäller röstresurser. Att de råkar vara romer gör att man också kan läsa in en politisk vilja i att lyfta fram dem i rampljuset. Det är självklart att sådana här aktioner på sitt sätt hjälper till att ge gemene man en inkörsport till romerkulturen, och i förlängningen förhoppningsvis motverkar rasism och diskriminering. Det gläder mig överlag att se populärmusikens toppnamn lyfta fram musik som tenderar att fastna längre ut i marginalen.
Som bäst bjuder Suora Lähetys på smittande glädje, rytmisk dynamik med många tvärstopp och sinsemellan olika avsnitt – och förstås ett rivigt accelerando mot slutet, som så ofta i romermusik. Speciellt bra lyckades man med Kaikki tahtoo, där versen framfördes i friare rytm, för att sedan rocka loss i refrängen. Och självklart bjöd man på pigga versioner av hittarna folk kommit för att höra. I ett storband går det förstås också lätt så att många detaljer dränks i massan, jag hade gärna hört mer av speciellt sångartrions gitarrer.
Edelmann är en glädjande mångsidig sångare, ofta bjudande på den innerliga form av texttolkning av texten som påminner om hans andra yrke, skådespelarens. Personligen var jag allra mest berörd av andra avdelningens inledning med dess hedersbetygelse till fadern, tonsättaren Toni Edelmann. Jag var också imponerad av den laddade finska versionen av Victor Jaras Manifiesto, i ett livfullt duoframförande med gitarristen Valtteri Bruun. Synd att ingen presenterade låten och skickade en hälsning till Chile och 1970-talet.