Slaget om historien

En natt i juli år 2014 uppförs en ny staty i centrum av Budapest, på order av statsminister Viktor Orbán. Den avbildar en bredaxlad, bredvingad ärkeängel Gabriel i brons som ger över den ungerska globen till Tysklands kejserliga örn som svävar ovanför på en kitschig amfiteater, med romerska kolonner – ett nästan osannolikt fult socialrealistiskt konstverk.

Statyn ska utgöra en påminnelse om Nazitysklands ockupation av Ungern som inleddes i mars 1944 och låta påskina att landet var oskyldigt till att en halv miljon ungerska medborgare (judar, romer, homosexuella och andra) deporterades till förintelselägren under en enda sommar – några fasansfullt effektiva månader som innebar att en av tio av alla som dog i Förintelsen var ungrare.

Men Ungern allierade sig med Tyskland redan 1940 och dess administration lämnades intakt. Tvåhundratusen ungrare hjälpte entusiastiskt till med att skicka människor till dödslägren. Landet var det första i Europa som 1920 stiftade en antisemitisk lag och sedan följde upp med allt hårdhäntare lagstiftning mot judarna. Först förlorade de sina medborgerliga rättigheter, sedan sin egendom, sin värdighet och sina liv – och allt detta hängde ihop.

Ett besök i Budapest är fascinerande för kampen om landets historia förs bokstavligen på gator och torg, i museerna och i den offentliga konsten: en ny staty förkroppsligar i viss mån samhällets värderingar just då. Ända sedan änglastatyn restes har en aktiv medborgarprotest mot den pågått: på andra sidan gatan från monumentet möts människor dagligen med bilder på och brev om sina mördade släktingar, på marken samlas små stenar för att minnas dem.

Budapest är i dag välmående, upprustat med pengar från EU och hemvändande ungerska emigranter, som George Soros som verkar vara aktivt hatad. I de forna judiska kvarteren berättas om människorna som levde där och byggde Europas största synagoga, nu bevakad som ett fort. I det naturhistoriska museet dyker märkliga företeelser upp, som en egen dinosaurieart och en ungersk primat, för att inte tala om ett galleri huvudformer som sägs känneteckna olika raser, främst de mäktiga mongolerna, enligt stormaktsretoriken ungrarnas anfäder.

Och så det kompromisslösa Förintelsemuseet som minutiöst dokumenterar vägen mot Auschwitz och de andra lägren. Intrycket blir nästan schizofrent: dels den förljugna drömmen om nationell storhet och stukad stolthet, dels sanningslidelse för att medge ansvar och gå vidare.

Men i det kollektiva minne som museer utgör finns svar på hur Ungern och de andra östeuropeiska EU-länderna reagerade år 2015 när flyktingvågen nådde Europa. De vägrade blankt delta i fördelningen av flyktingarna – och satte därmed stopp för bland annat Sveriges och Tysklands idealistiska linje (vi var som vanligt mer östeuropeiska). Västeuropa hade inte varit tillräckligt intresserade av före detta östblocket, så vi trodde oss med lite pengar kunna tvinga dem att tänka som vi i flyktingfrågan. Nu sitter vi alla med högerextremistiska och egoistiskt nationalistiska partier skrämmande nära makten.

I en intervju i Bokextra menar filmkritikern Hynek Pallas att de postkommunistiska samhällena är skapade genom utdefiniering eller inkludering av minoriteter – museerna avslöjar att så har det alltid varit. De nazistiska och kommunistiska ockupationerna gav upphov till en blind samhällelig egoism – om man upplever sig som offer är man utan ansvar och väldigt lätt blir man då förövare. När det enda som gäller är att vi alla européer måste stå upp för våra värderingar, som Pallas formulerar det: ”annars upphäver vi det som vi säger oss skydda”. Och då spelar slaget om en staty en viss roll.

Tvåhundratusen ungrare hjälpte entusiastiskt till med att skicka människor till dödslägren. Landet var det första i Europa som 1920 stiftade en antisemitisk lag och sedan följde upp med allt hårdhäntare lagstiftning mot judarna.

SARA EHNHOLM HIELM Skribenten är förläggare och filmkritiker.