Blir vårens riksdagsval något av ett klimatval måste partiernas löften utgöra mer än en simpel budgivning.
Peter Buchert analyserar Sitras utsläppsrapport och det ökade engagemanget i klimatpolitiken,
Tidigare i höst visade FN:s klimatpanel att det gör en enorm skillnad, mätt exempelvis i mänskligt lidande, om vi bromsar uppvärmningen till 1,5 grader i stället för 2 grader. Efter det har klimatpolitiken fått karaktär av auktion: budgivningen trappas upp, både hemma och utomlands.
Också den rapport som jubileumsfonden Sitra släppte i går rekommenderar att Finland höjer sitt bud. I dag är målet att våra utsläpp 2030 ska vara 40 procent mindre än 1990. Sitra rekommenderar att vi skärper 2030-etappmålet till 60 procent för att det ska ligga i linje med långtidsmålet om koldioxidneutralitet 2045.
Sitras rapport är ändå mycket mer än ett klimatpolitiskt bud. Den är en konkret färdplan som beskriver hur Finland kostnadseffektivt kan styra in på ett spår i linje med Parisavtalet. Det kräver att utsläppen minskar och kolsänkan ökar, vilket involverar alla samhällssektorer, men den här rapporten fokuserar främst på utsläppen från energiproduktionen, trafiken och industrin.
Utgångspunkten är att vi är på fel spår. År 1990 låg Finlands utsläpp på 71 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Efter det har de än ökat, som mest till 85,5 miljoner ton 2003, än minskat, senast till 56,1 miljoner ton 2017. Totalt har de minskat med 15 miljoner ton eller 21 procent på 27 år. Med den takten blir vi inte koldioxidneutrala till 2045.
För att komma in på ett spår som leder mot koldioxidneutralitet 2045 måste utsläppen minska med 27 miljoner ton från dagens nivå till 29 miljoner ton till 2030.
Elbilar och vindmöllor
Det kan låta hopplöst men enligt Sitra och konsultbyrån McKinsey & Company som skrivit rapporten kan Finland nå halvvägs, från 40 till 50 procent, genom att fokusera främst på vindkraft och elbilar.
– Elektrifieringen av trafiken kommer tack vare billigare batterier snabbt att bli den mest kostnadseffektiva enskilda metoden för att minska på utsläppen. Vindkraften kommer att vara det mest kostnadseffektiva sättet att producera el, även med tanke på den lagringskapacitet som krävs, säger Janne Peljo på Sitra.
I utredningen utgår man från att antalet el- och hybridpersonbilar ska öka från 11 000 till 800 000 på 12 år. Sitras mål är mer än trefalt tuffare än regeringens. Det betyder att nästan var tredje personbil vore en elbil eller hybrid 2030. Det förutsätter ett nät av laddningsstationer och en skattepolitik som gör elbilar och hybrider förmånligare.
Utbyggnaden av vindkraft måste också ta ny fart, från dagens 2 gigawatt installerad kapacitet till 7 gigawatt. Det förutsätter bland annat snabbare tillståndsprocesser, smidigare planläggning och utbyggnad av överföringsnätet.
De här satsningarna kan nås med metoder som under hela sin livstid kostar lika mycket eller mindre som de nuvarande lösningarna. Kruxet är att besluten bör tas 2019–22, under nästa valperiod, eftersom det dröjer tills lösningarna är på plats. Och det är ändå den enklare halvan av utmaningen.
Industrin knepigare
Klart svårare är rapportens andra del, att gå vidare från 50 till 60 procents utsläppsminskningar. Här fokuserar Sitra på en kolsnål industri, men metoderna – som utsläppsfri stålproduktion – är både dyrare och osäkrare än vindkraft och elbilar. Rapporten erkänner att det kan vara lönt att granska andra sektorer än industrin.
Miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) pekar på att rapporten talar om utsläppsminskningar både inom EU-systemet för utsläppshandel och utanför det. Energiproduktionens utsläpp styrs av utsläppshandeln medan medlemsländerna själva svarar för trafikutsläppen. Tiilikainen vill fokusera mer på utsläppshandeln och hellre utöka den med fler sektorer.
Teknologiindustrin varnar för alla beslut som kan äventyra Finlands konkurrenskraft men ser också möjligheter i rapporten. Däremot vill man ha klarare besked om den reglerkraft som mer vindkraft förutsätter. Andra kritiker påtalar att rapporten förbiser eller tar för lätt på skogens, jordbrukets, solenergins, kollektivtrafikens och den enskilda konsumentens roll.
Poängerna är motiverade. Exempelvis konsumentens roll är givetvis viktig om alla ska delta i omställningen. Så länge konsumenterna bara uppmuntras att agera klimatsmart kommer merparten att fortsätta flyga och äta kött som förr. Och just därför är rapportens stora förtjänst att den flyttar fokus till politikerna: det är de som måste styra, för att hjälpa konsumenterna att ta klimatsmarta beslut utan att särskilt tänka på det.
Politiker på högsta nivå har uppmärksammat klimatutmaningen. Statsministern har kallat alla riksdagspartier till en klimatpolitisk rundabordsdiskussion redan i dag. Blir vårens riksdagsval något av ett klimatval måste partiernas löften utgöra mer än en simpel budgivning. Det behövs fler, alternativa färdplaner mot en hållbar framtid.