Alla blickar på EU inför klimatmötet
Avgörande veckor inleds för världens klimatpolitik
Med problembarnet Polen som värd och med bundsförvanten USA kraftigt försvagad står EU inför en tuff uppgift när årets klimattoppmöte inleds i Katowice i morgon. Mötet är det viktigaste sedan Paris. Det är nu det globala avtalets regler ska mejslas fram. EU kan inte diktera texten, men måste likväl förhindra att Kina gör det. USA har förlorat tyngd i klimatpolitiken sedan president Donald Trump slog fast att USA ska lämna Parisavtalet.
FN:s klimatprocess nådde sin största milstolpe i december 2015 då världens länder enades om ett globalt avtal. Nästan tre år senare saknar Parisavtalet alltjämt regler för hur det ska implementeras. Att färdigställa regelboken är den viktigaste uppgiften på årets toppmöte i Polen.
Konferensen i Katowice den 2–14 december handlar också om hur alla länder ska höja sina klimatambitioner och hur klimatåtgärder i fattigare länder ska finansieras. Vad kan vi vänta oss? Att regelboken i huvudsak blir klar. Det räcker inte att bara stryka alternativa formuleringar i utkastet för att halvera textlängden från 250 sidor. Viktigast är att de formuleringar som blir kvar är ändamålsenliga. Och det är just det förhandlingarna handlar om, vilka regler som är vettiga.
Texten är teknisk och svårbegriplig, men förenklat handlar reglerna om hur man ska få och hur man inte ska få mäta, rapportera och verifiera växthusgas utsläpp. Det är avgörande för hela klimatutmaningen. Det spelar ju ingen roll om man lovar minska utsläppen om man inte öppet behöver rapportera hur de minskar.
USA och EU, världstvåa respektive trea i klimatutsläpp, yrkar benhårt på att alla rapporterade utsläppsminskningar ska vara verifierbara. Minns att hela Parisavtalet bygger på alla parters subjektiva löften nerifrån och upp: ingen har tvingats till något, det är för
troende som gäller. Det förutsätter ärlig och transparent rapportering och vid behov kontroller. Utan transparens inget förtroende, utan förtroende inget fungerande avtal.
Kina och Indien, världsetta respektive fyra, tänker annorlunda. De vill inte ange sina utsläppslöften i relation till tidigare utsläpp utan i relation till bnp. De lovar att deras industrier ska bli mindre kolintensiva, men såvitt ekonomin växer kan utsläppen ändå växa. I synnerhet Kina månar om sin nationella suveränitet så snart någon annan vill verifiera Kinas utsläpp.
Kina och Indien vill behandlas som utvecklingsländer som de klassades som på 1990-talet då klimatkonventionen föddes. Fram till Parisavtalet gällde skilda regler för så kallade ”i-länder” och ”u-länder”. En så kallad ”brandmur” mellan dem garanterade att det som var tvång för i-länder bara var rekommendationer för u-länder. Det håller inte när Kina blivit världens näst största ekonomi med världens största utsläpp.
Parisavtalets största förtjänst är att brandmuren revs, att samma spelregler ska gälla alla, även om man tar hänsyn till att alla länder är olika. Likväl har Kina i tre år försökt införa brandmuren i regelboken trots att den saknas i själva Parisavtalet.
EU får USA:s stöd för att hålla brandmuren utanför regelboken, men USA har förlorat tyngd i klimatpolitiken sedan president Donald Trump slog fast att USA ska lämna Parisavtalet. Därför är väst inte lika starkt.
Finlands chefsförhandlare Outi Honkatukia sammanfattar det så här: ”Om vi har en uppsättning spelregler efter Katowice har vi lyckats, men om vi har dubbla regler har det inte gått bra.”
Kina anför ett block på över hundra länder som kräver att de rikare länderna håller sitt löfte om 100 miljarder dollar till klimatåtgär- der i fattigare länder till 2020. Frågan är svår för väst, inte minst sedan Trump strök USA:s bidrag. Västländer lovar ogärna stora belopp på lång sikt eftersom regeringarna byts ut, och dessutom måste en ökande del av pengarna vara privata.
EU kan inte köpa den regelbok man vill ha, men sannolikt behövs en del eftergifter för att slippa dubbla spelregler i regelboken som måste bli klar. Miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) säger att hela ”klimatprocessens trovärdighet förutsätter att Parisavtalets spelregler färdigställs i Katowice”.
Vad mer står på spel?
Mötet diskuterar hur länderna ska höja sin ambitionsnivå senast 2020. Bakgrunden är att allas sammanräknade löften om utsläppsminskningar under Parisavtalet inte räcker till för att nå avtalets mål att bromsa klimatförändringen till högst 2 grader, helst 1,5, tvärtom är vi på väg mot 3 grader. Höstens IPCC-rapport som visar på enorma risker redan med att överskrida 1,5 grader kan fungera som väckarklocka.
Camilla Born på tankesmedjan E3G säger att Katowice ”kan bli ett lågprofilsmöte men dess resultat kan ha stor inverkan”. Outi Honkatukia sammanfattar att ”det är viktigt att förhandla i kabinetten, men viktigare med klimatåtgärder ute i verkligheten”.
Flera rapporter visar att klimatutsläppen växer, atmosfärens koldioxidhalt ökar och uppvärmningen fortsätter. Trots att förnybar energi byggs ut dröjer det systemskifte som antagligen krävs för att hantera klimatförändringen som Parisavtalet avser. Medvetenheten finns, tekniken finns och industrin – inte minst Finlands Näringsliv EK – begär en tuffare internationell klimatpolitik. Men politikerna har svårt att leverera.
Å andra sidan signalerar EU:s klimatstrategi till 2050 att Europa är berett att visa vägen. ”EU håller äntligen på att vakna upp ur klimatkoman”, säger Hanna Aho, klimatexpert på Finländska utvecklingsföreningar – Fingo. Men för ett positivt utfall i Katowice måste man få Kina, Indien och USA med sig.
Vilka är de största orosmolnen?
Australien, Venezuela, Ryssland och Saudiarabien har bromsat klimatmöten förut, Indien och Kina är svårflirtade. USA håller låg profil men jobbar för bästa möjliga regelbok, som om förhandlarna anade att presidentens hot om att lämna avtalet kanske aldrig realiseras.
Brasilien är ett stort frågetecken i och med valet av en klimatskeptisk populistpresident. I veckan meddelade Brasilien att man avstår från värdskapet för nästa års klimattoppmöte. I värsta fall öppnar det nya möjligheter för att sabotera årets möte.
Att EU:s klimatbroms Polen ordnar toppmötet kan skapa ett litet spänningsmoment. Polen har ändå utsett en mötesordförande och en chefsförhandlare som förhåller sig konstruktivt till klimatpolitik och landet har hyggligt facit från tidigare värdskap. Att mötet hålls bland Schlesiens kolgruvor och sponsras av kolindustrin är en markering, knappast mer än så.
”Minns att hela Parisavtalet bygger på alla parters subjektiva löften nerifrån och upp: ingen har tvingats till något, det är förtroende som gäller. Det förutsätter ärlig och transparent rapportering och vid behov kontroller.”
PETER BUCHERT