Förståelse och samarbete bättre än Nato och hotelser
NATO Ett tack till Ulla Klötzer, Lea Launokari och Pirkko Lindberg för deras faktaspäckade insändare (HBL 10.11). Det är bra att uppgifter om Natos utbredning i Europa – i form av baser och manövrer – publiceras och beskrivs som provokation. Till exempel fjolårets deltagande av amerikanska och tyska truppförband i en Natomanöver i de baltiska staterna.
Det är dystert, men inte förvånande att partnerskapsländerna Sverige och Finland i Natokretsar och bland Natoivrarna klassas som ”i prakti
ken medlemmar” efter medverkan i manövrar. Något som våra beslutsfattare i tid borde ha insett skulle ske.
StureChristian Eklund (HBL 14.11) betonar vikten av att vårt land har en god försvarsberedskap. En åsikt som folkmajoriteten delar. Men av avgörande vikt är att våra beslutsfattare – med början från republikens president – ser till att Finland inte dras in i en USANatopolitik, retorik och militär aktivitet som av Ryssland inte kan tolkas som annat än ett hot mot landet och det ryska folket.
Finland är officiellt ett militärt alliansfritt land. Detta stöds av folkmajoriteten. Det innebär att Natos trupper, flygplan och krigsfartyg inte bör tillåtas på finländskt territorium, i luftrummet el
ler på vårt territorialvatten. Men om detta sker bör vi förstå ifall Ryssland betraktar Finland som ett icke vänligt sinnat grannland. Är någon – några – hos oss faktiskt villiga att ta ansvar för en sådan utveckling?
Under kalla kriget trodde jag aldrig att en av stormakterna eller militärallianserna skulle gripa till vapen, inklusive kärnvapen. Och även i dag hoppas jag, tror jag, att ett krig inte äger rum eftersom inget land eller ingen allians eller militärpakt skulle utgå som segrare. Ett krig skulle betyda stora förluster och enorm förödelse som skulle drabba även utanförstående länder i bland annat Europa. Hur få alla ledare, parlament, regeringar, militärallianser att inse detta? Klimatföränd
ringarna har lett till ett visst samarbete, som bör utvidgas. Men minst lika viktigt är ett internationellt samarbetsavtal för avspänning, nedrustning, förståelse för religioner och folk samt ekonomisk och kulturell samverkan.
Förnuftet och folkens vilja bör segra över enskilda ledares och partiers hotelser och maktbegär. Är FN och EU alltför splittrade för att kunna agera aktivt för dessa mål? Behövs det en grupp statsmän som representerar alla världsdelar och tänker på mänsklighetens bästa och som inbjuder till samtal och konferenser. Låt inte tid gå förlorad.