Och svårast av allt är förlåtelsen
Den som tror att författarskolning fokuserar på ängslig teknik i stället för vild kreativitet och leder till likriktning och trist litteratur, bör med skamsen eftertanke ta del av den författarskolade debutanten Karin Smirnoffs otyglade litterära originalitet, skriver Henrik Jansson.
Det är skönt med debutanter som har åldern inne, tänker jag när jag läser Karin Smirnoffs (född 1964) rafflande romandebut Jag for ner till bror. Redan titeln ger vissa löften vad verbal originalitet beträffar, och man blir inte besviken. Smirnoffs avskalat kantiga språk driver ständigt berättelsen framåt, och också de västerbottniskt dialektala inslagen inordnar sig smidigt i helheten.
I centrum av berättelsen står Jana, som återvänt till hembyn i norra Sverige då hon hört att tvillingbrodern råkat på dekis. När det sedan visar sig att problemen är ännu större än ryktet förtäljt, och hon själv dessutom inleder ett förhållande med en oberäknelig bildkonstnär, stannar hon tvärtemot sina intentioner kvar. Tills vidare, som hon säger åt alla som kommenterar saken.
Byn heter Smalånger, och kunde enligt författaren finnas nästan var som helst i ytterglesbygden – också om den för just henne är relaterad till den egna uppväxttrakten mellan Umeå och Skellefteå. I hennes litterära Smalånger handlar det inte bara om att alla bybor känner till och håller koll på varandra, de är dessutom involverade med varandra genom officiell eller förbjuden släktskap, gemensamma sexualpartner, svartsjuka och hat, samt hemligheter som med tiden vidgats till stora, kollektiva lögner.
Och parrelationerna baseras inte på kärlek utan på tvång, brutal sexualitet och besatthet.
Ännu en överlevare
Den här romanen är något av en syskonbok till Mirja Unges likaså i år utgivna, svärtade glesbygdsskildring Jag går och lever. Och liksom Unges tonårshjältinna Tove som trots vidriga yttre omständigheter ”går och lever” är också Smirnoffs Jana en överlevare av rang.
Därför kan mörkret som omger henne heller aldrig bli så massivt att det skulle tynga ner själva läsupplevelsen.
Jana är inte så bra på känslor, åtminstone inte varmare sådana, för barndomsupplevelserna har gett henne ett hårt skal. Men hon får saker gjorda, och ställer vid behov upp och hjälper de udda bybor som inte klarar av sina liv. Och sin bror bryr hon sig om på ett djupare plan, också om deras närhet delvis får sin kraft ur deras gemensamma avskyminnen av alkoholistpappan och bibelmamman.
”Mitt hat mot föräldrarna var så starkt och levande att jag ibland såg syner. Jag såg deras huvuden flyta bort i den syndaflod som modren skrämde oss med. Såg hur bror och jag och djuren rodde förbi dem och vinkade med klövar och händer.”
Väl avvägda doser
Efterhand, i små skärvor som är snyggt insprängda i realtidsberättelsen, rullar Smirnoff upp grunderna för Janas hat: ett barndomshelvete med en våldsam och sexuellt trakasserande pappa, och en mamma som alltid bara påstått att ingenting ju hänt. Att far är snäll.
”Fadren ansåg att bror var en klen stackare som behövde jobba på sin manlighet och det gjordes bäst med fysiskt arbete och stryk. Fadren ansåg att jag var en klen stackare som behövde jobba på min kvinnlighet och det gjordes bäst med utbildning i kvinnliga färdigheter som att mjölka kor och andra spenar.”
Smirnoff har också tålamodet att till en början vara njugg med sin information, spara på den, släppa fram den enbart i väl avvägda doser. Läsaren hålls länge i ovisshet om många av de problem som präglat livet i Janas familj och i hela byn, allt medan Jana själv otåligt försöker navigera sig fram i den djungel av lögner som omger henne.
Det är få debutanter som genast kan uppvisa den hantverksskickligheten och stilkänslan.
En text som skriker
Smirnoff skrev inledningen till den här romanen redan i början av 1990-talet, men så kom livet emellan. Hon har under åren hunnit arbeta som reporter, hemtjänstvårdare, servitris och Systembolagetanställd, förutom att hon också varit delägare till en trävarufirma.
Men för tillfället går hon andra året på författarskolan i Lund. Så jag rekommenderar alla som någonsin uttryckt åsikter om att författarskolning fokuserar på ängslig teknik i stället för vild kreativitet, och således leder till likriktning och trist litteratur, att med skamsen eftertanke ta del av denna författarskolade debutants otyglade litterära originalitet.
För det här är en text som skriker, ur desperation och mentala bråddjup. Ingenting känns abstrakt eller konstruerat, allt är rå verklighet. Och om kärleken är svår är det ändå svårare att förlåta.
Svårare, men trots allt inte alltid helt omöjligt.
kultur@ksfmedia.fi
HENRIK JANSSON