Förlåt inte, forska!
Häromdagen bevistade jag Finlandiaprisceremonin, för första gången på några år, och kunde konstatera att den förändrats till sin fördel. I stället för tidigare års hafsiga icke-ceremonier var det berömvärt rapp festivitas på Kansallisteatteri, artig exponering av samtliga 18 priskandidater. Att litteratur i Finland skrivs på två nationalspråk uppmärksamgjordes både i bokstiftelsechefen Minna Castréns inledande festtal och i de små upplästa styckena ur samtliga kandidater. Han man en genomtänkt dramaturgi kring tvåspråkigheten kring ritualer som prisutdelningar, behövs inte alltid matematisk rättvisa för att en finlandssvensk ska känna sig alldeles nöjd.
Tal hölls, roliga och gulliga och allvarliga. Siiri Enoranta, som fick Finlandia Junior för fantasyboken Tuhatkuolevan kirous, vann publikens hjärtan med att säga att hon gläder sig åt att man kan ge ut böcker på flera förlag, liksom man kan ha flera älskare, ”och alla ger en någonting”. Hon påpekade också att den aggressiva skräcken för allt främmande eller ovanligt inte är en adekvat reaktion längre. Impulsen att fly eller slåss så fort något okänt närmar sig är en evolutionär kvarleva från tiden då vaksamhet krävdes för att rädda människan från den sabeltandade tigerns käftar. ”I dag behöver vi inte längre följa såna impulser.”
Seppo Aalto (bilden), författare till Fack-Finlandia-vinnaren Kapina tehtailla. Kuusankoski 1918 talade om det problematiska med att inbördeskrigets minnesår nu går mot sitt slut och så mycket vackert har sagts om försoning och förlåtelse. Sådant prat kan invagga oss i illusionen att det hela nu är ett avslutat kapitel och kan glömmas bort, och det är ett farligt missförstånd, underströk han. Vi behöver tänka på krigets orsaker och dess följder. Vi behöver veta mera, vi är inte alls färdiga ännu, manade Aalto allvarligt. Förlåt inte, forska!
I denna anda rekommenderar jag att den som inte redan lyssnat på Yles podcast Presidenten är kidnappad – en mycket gedigen dokumentär i tre delar av Mikaela Weurlander – högtidlighåller första advent med att göra det. (Hittas på Yle Arenan –>Poddar –>Finlandssven-
ska krimpodden.) Den handlar om skjutsningen av president Ståhlberg och hans hustru 1930, året då Finland hotades av högerradikal statskupp och diktatur. Under sommaren, mellan maj och oktober, utförde Lapporörelsens högerradikala aktivister över 250 kidnappningar, såkallade tvångsskjutsningar av påstådda kommunister till östgränsen. Flera av de kidnappade misshandlades allvarligt, tre mördades.
Den här terrorn har vår nuvarande försvarsminister Jussi Niinistö (före detta sannfinländare, i dag Blå framtid, disputerad historiker) i en av sina böcker beskrivit som ”juurevalla kansanhuumorilla ryyditettyä hevosenleikkiä”, burdust stök kryddat med mustig folklig humor. Historikern Aapo Roselius som intervjuas i programmet ser däremot skjutsningsterrorn 1930 som ett mycket allvarligt hot mot hela samhället och statsskicket.
Det här tycker jag vi ska fundera på också på självständighetsdagen, när nazister och högerradikala intar Helsingfors gator med facklor i händerna.