Nu vägs kejsarrollen på guldvåg i Japan
Nästa år är det enligt legenden 2 679 år sedan Japans förste kejsare, Jimmu, besteg tronen (660 f.Kr.). Även om Jimmus existens på goda grunder kan ifrågasättas råder inget tvivel om att den japanska kejsarfamiljen är världens äldsta. Men med mindre än ett halvt år kvar innan kejsar Akihito ska abdikera och lämna över tronen till kronprins Naruhito börjar orosmolnen torna upp sig vid horisonten.
Kejsaren själv har blivit huvudperson i en oväntad debatt om Japans roll i andra världskriget i och med att han har tagit upp frågan om Japans skuld och också bett om ursäkt.
– Det är dags att kejsaren slutar be om ursäkt, men jag tror tyvärr att hans mål är att krossa vårt tempel, undslapp sig chefsprästen Kunie Kohori när ledarna för Yasukuni-templet var samlade i somras.
En chefspräst vid Yasukunitemplet – Japans mest kända shintoistiska helgedom – bör dock välja sina ord lite försiktigare. Det är totalt tabu att kritisera kejsaren, vars farfars far, kejsare Meiji, grundade templet 1869.
Någon spelade in det ödesdigra mötet och läckte inspelningen till medierna. I början av oktober tvingades Kohori lämna sin post och personligen be kejsaren och övriga hovet om ursäkt. I stundens hetta hade han också gett sig på kronprinsessan Masako och anklagat henne för att “avsky både shintoismen och dess tempel”.
Ett oskrivet kort
Att en klyfta av misstro öppnat sig mellan hovet och ett av de viktigaste shintotemplen bara månader innan kronprins Naruhito ska ta över efter sin far är problematiskt hur man än väljer att se på det.
– Den nye kejsaren är ett oskrivet kort. Till skillnad från sin pappa har han inte upplevt krigets fasor. Vi vet inte hur han kommer att agera om Japan på nytt skulle hamna i en krigssituation, säger Kenichi Asano, journalist och verksam i grupper som vill avskaffa kejsardömet och införa republik.
Tidigare ansågs kejsaren ha ett himmelskt mandat och var enväldig härskare över allt liv på jorden. I dag innehar kejsaren den något mer blygsamma rollen som “symbol för nationen och för folkets enighet”.
I den författningen från 1947 dras en tydlig skiljelinje mellan staten och shintoreligionen, som kejsaren är överhuvud för. Det sägs också att kejsaren inte ska ha något inflytande över regeringsmakten. Trots detta har japanska regeringar i omgångar skjutit till allmänna medel för att bekosta exempelvis kröningar och bröllop.
Frågar man mannen och kvinnan på gatan så finns ett tämligen starkt stöd för att ha kvar kejsardömet. Om detta beror på att folk verkligen tycker om kejsaren eller om det mest är för att han alltid funnits där kan dock diskuteras.
– Vi vet inget annat och eftersom medierna drar sig för att öppna en debatt i frågan så får folk ingen möjlighet att rannsaka argumenten för och emot. I Europa verkar ni ha betydligt lättare att diskutera monarkin, säger Kenichi Asano.
Militanta grupper
En anledning till att ytterst få vågar diskutera, och än färre ifrågasätta, kejsarfamiljen är att varje sådant försök möts hårt och brutalt av militanta grupper på den yttersta högerkanten.
Grupperna åker runt i svarta bussar och vrålar i megafoner så fort någon redaktion eller utländsk ambassad dristar sig till att ta upp frågan om kejsarens roll i andra världskriget eller föreslår att Japan en gång för alla ska göra upp med sitt förflutna och framföra en ärligt menad ursäkt till nationer som invaderades, i kejsarens namn, innan och un-
der andra världskriget. Att kejsaren själv tar upp frågan om Japans skuld och även ber om ursäkt är inte något som högergrupperna är särskilt glada över, vilket uttalandet från Yasukunitemplets chefspräst visade med all önskvärd tydlighet.
Krigsvördnad
Yasukuni är den andliga hemvisten för Japans drygt 2,6 miljoner krigsdöda, bland dem 14 dömda krigsförbrytare. Hit kommer miljontals människor varje år för att visa sin vördnad för förfäderna.
Tempelområdet som ligger mitt i Tokyo, bara något stenkast från kejsarpalatset, hyser bland annat Yushukan, ett krigsmuseum tillägnat minnet av de som offrat sina liv för att försvara kejsardömet.
Här visas bland annat flygplan av den typ som kamikazepiloterna använde, liksom en bemannad självmordstorped och ett lokomotiv från Dödens järnväg – järnvägen mellan Thailand och Burma som byggdes av japanska krigsfångar och tvångsrekryterade slavarbetare. Det faktum att så många som hundratusen dog av svält och umbäranden är nogsamt utlämnat.
Som museibesökare är det lätt få intrycket att Japan drogs in i kriget mot sin vilja och att varje japansk krigshandling i alla tider ytterst handlat om att försvara landet, och kejsaren, från en fientligt inställd omvärld.
Enligt Koichi Nakano, professor i statsvetenskap vid Sophiauniversitetet i Tokyo, har det som brukar benämnas som Yasukunidoktrinen fått ökad tyngd under den konservativa premiärministern Shinzo Abe. Abe har besökt templet flera gånger och konsekvent vägrat att ta avstånd från dess mer extrema uttryck, något som lett till skarpa protester från bland andra Peking och Seoul.
“Det är inte olikt det vi ser i Trumps USA, det som förr betraktades som otänkbart har blivit det nya normala”, skrev Nakano i en kolumn i New York Times i somras.
Kejsaren själv har aldrig besökt templet och hans far upphörde med sina besök 1978, så snart det blev känt att templet tagit på sig att vårda minnet av dömda krigsförbrytare,
Den lite ovanliga situation som uppstått innebär i korthet att beskyddarna, alltså Japans religiösa och politiska ledare, försöker skydda skyddsobjektet – kejsaren – från sig själv. Vad kejsaren själv anser är det ingen, utom han själv, som vet. Det ligger i ämbetets upphöjda natur att inte offentligt kommentera världsliga ting som politik och relationer mellan stater.
Den blivande kejsaren – kronprins Naruhito – har fram till nu levt sitt liv betydligt mer i mediernas strålkastarljus än vad fadern någonsin behövt stå ut med. Media började punktmarkera kronprinsen dygnet runt så snart han började bli giftasmogen.
Utsatt prinsessa
När Naruhito väl fick ihop det med karriärdiplomaten Masako Owada ändrades fokus till när hon skulle nedkomma med ett gossebarn och därmed säkra tronföljden i ytterligare en generation.
Många japaners, särskilt kvinnors, förhoppningar om att den nya kronprinsessan, som inte var av adlig börd och hade studerat vid Harvard och Oxford, skulle modernisera och förnya hovet slutade dock i noll och intet.
Den sprudlande unga dam som på bröllopsdagen 1993 gled fram i öppen limousin på Tokyos gator stångade bildligt talat pannan blodig mot palatsets murar. Hovets byråkrater tillät inte några avsteg från de protokoll som styr och reglerar kejsarfamiljens tillvaro in i minsta detalj. När kronprinsen, som dyrt och heligt lovat skydda sin gemål, uppmanade hovet att ge Masako lite mer svängrum möttes det med tystnad.
Barnen lät vänta på sig. Efter ett missfall 1999 slutade Masako, på hovläkarnas inrådan, helt med hobbies som tennis och skidåkning för att inte äventyra nya graviditeter.
Hon gick ganska snart in i en långvarig depression och har i stort sett levt sitt liv i skymundan sedan dess. Kronprinsen har inte sällan fått genomföra statsbesök på egen hand eftersom kronprinsessan varit “opasslig”.
Popularisering?
Frågan många ställer sig är om Naruhitos krontillträde kommer att innebära några stora förändringar jämfört med faderns regentperiod. Kommer han att bli frispråkig och folklig, som regenterna i de europeiska kungahusen – köra racerbil, gå på fotboll eller engagera sig mot klimatförändringarna ?
Det som talar emot en popularisering är att den stund kejsaren blir folklig riskerar korthuset att kollapsa.
Shogunerna som styrde Japan från 1600-talet fram till mitten på 1800-talet förfinade konsten att styra genom ombud – kejsaren fick vara ansiktet utåt men tilläts inte lägga sig i politiken. På samma sätt lät 1930-talets japanska ledare annektera främmande länder “i kejsarens namn”.
Det har skrivits flera böcker om kejsar Hirohitos roll i kriget och vissa bedömare hävdar att han var mer involverad än vad som sägs i den officiella historieskrivningen. Den amerikanska ockupationsmakten var delad i frågan om att ställa kejsaren inför rätta för krigsbrott.
Att man till slut bestämde sig för att inte åtala honom berodde sannolikt på att kejsaren ansågs göra mera nytta som levande än som död. Befolkningen i det totalt utbombade öriket behövde en gestalt att samlas kring.
Kejsarens status som gud komplicerade också situationen, även om Hirohito i ett berömt uttalande på nyårsdagen 1946 frånsvor sig den upphöjda statusen.
Det är dags att kejsaren slutar be om ursäkt, men jag tror tyvärr att hans mål är att krossa vårt tempel. Kunie Kohori chefspräst