Pojke eller flicka?

– Får jag en öl?

– Absolut. – Nej, ingen vodka tack. Samtalet utspelades på en bar, dock inte för en stund sedan. I så fall skulle jag knappt ha hunnit lämna platsen innan jag nedskrev detta. För mig handlar en stund om femton minuter. Allt det övriga tar en viss tid, ett sakförhållande som förefaller okänt för moderna människor. Samma personer som oavsett det triviala som händer svänger sig med termer som absolut och definitivt, för att inte tala om unikt. Det mesta i vår tid påstås vara unikt, vare sig det handlar om kattsand eller rabarberkräm. Där håller jag inte riktigt med, och när Joppe påstår att han (inte hen) är mer unik än sin kusin Mutte, är måttet för min del rågat.

Till men för mitt blodtryck är dagens finlandssvenska plågsamt fylld av konstigheter. Man lagar fullständigt hela saker. Man begår konststycket att hämta sina barn till dagis och söka dem på kvällen, även om de inte är försvunna. Man korkar buteljer som redan har korken på, det tycker jag är korkat. Man tvättar byke, det vill säga rackarpack, i stället för kläder. Utan att själv vara hyresgäst hyr man ut åt en underhyresgäst. Skillnaden mellan enkel och simpel upprätthöll man ännu på femtiotalet, liksom den mellan arbete och jobb. Gäng skulle man se upp för under kvällspromenader i hamnkvarteren. Den tiden är förbi. Otaliga ungdomar går i ett gymnasie, om inte högstadie och är man duktig kan man få ett stipendie.

Vad gäller högstadie så lyssnade jag på en fortbildningsdag under min aktiva lärartid på en föreläsare som gång på gång återkom till denna form. Jag hade på tungan att avbryta henne (inte hen) med en tillrättavisning, men den blev aldrig av. Jag ångrar mig än i dag, 25 år senare. Eller 876 000 stunder, om man så vill.

Liksom jag många gånger ångrat att jag inte slängt ut min radio genom köksfönstret, när jag hört redaktörerna briljera med engelska ord innehållande th-ljudet. Jag är hjärtinnerligt trött på alla dis, dät och di oder ting. Talövningar borde införas på redaktionen, förutom teknik som automatiskt eliminerar alla liksom och vad heter det.

Det i nuläget varmt omhuldade ängsligt korrekta pronomenet hen är jag inte du med ett enda dugg. När en kolumnist i bladet varje gång hänvisade till sitt lilla barn på detta viset, kände jag lust att uppmana honom nästa gång han badade barnet se efter vad det var för sort. Men hur det nu var blev det aldrig av, och nu har han (inte hen) slutat skriva.