Inte heller demokratin är entydigt rationell, utan moraliskt förankrad

DEMOKRATI Det är svårt att tyda exakt vad Mikael Pihlström försöker få fram i sin text (HBL 29.11), men det verkar som om han kritiserar mig för relativism vilket är underligt då jag ju inte framfört några sådana idéer. Tvärtom är det ju vårt postmoderna samhälles relativistiska zeitgeist som jag kritiserar. Det vill säga att allting skall tolereras och accepteras till samma grad eftersom inget är bättre än något annat. Gängse tankesätt fram till 2016 var att verkligheten är tänjbar och att fakta är flytande. Denna logik behövs för att upprätthålla det globala systemet – inom universitetsvärlden, på kulturfältet och i medier handlade allting om ”narrativ” och ”den andre”. Ända tills en ”andre” dök upp som inte passade in i den liberala världsbilden.

När Donald Trump (i klumpigare ordalag) kritiserar medierna på samma sätt som vänstern gjort sedan Frankfurtskolan fram till Noam Chomsky blir det panik. Medierna tycks trots allt inte vara den normaliserande makt som tidigare kritiserats utan blir en sanningsmaskin i en värld av dunkla lögner. Man återtar sin kritiska approach och börjar plötsligt tala om alternativa fakta och faktakoll samtidigt som relativismen fortsätter gälla i de frågor som står liberalerna nära hjärtat. ”Alternativa fakta” är ett begrepp typiskt för vår postmoderna tid och har redan länge utgjort samhällets tolkningsram i form av din, min och deras berättelse.

Hela problemet är att libe- ralismen förespråkar relativism ända tills ideologin ifrågasätts på sina egna premisser vilket genast avslöjar att den bygger på inre motsägelser från första början. Brexit och det amerikanska valet 2016 är exempel på liberalismens hycklande natur: då resultaten inte faller en i smaken talar man om att människor inte förstod vad de röstade för och att omröstningen måste hållas på nytt. Detta gäller väl i så fall alla val? Skulle samma gälla också om omröstningen fått motsatt resultat? Behöver vi kanske konsumentskydd för demokratiska val?

Pihlström påstår att det inte existerar någon ”ekvivalens” mellan Trump och hans motståndare. Men är det så? Trump har tills vidare betydligt färre liv på sin nacke än Barack Obama som var känd för sina drönarkrig. Det var inte heller utan orsak expresidenten kallats deporter-inchief. Hur går detta ihop med de mänskliga rättigheterna?

Enligt många i Storbritannien är den förra Labour-ledaren Tony Blair den största krigsförbrytaren i modern brittisk historia. Hur kunde Grekland styras av en grupp teknokrater i Bryssel i bokstavligen totalitär anda medan EU sedan kritiserar Polen för brister i demokratin? Uppställningen ”liberal demokrati mot fascism” är historiemissbruk av värsta slaget men exakt vad som behövs för att kunna skapa ett ”godhet vs ondska” drama.

När det gäller folkmord och fakta drar Pihlström förhastade slutsatser. Som vanligt utgör Nazityskland här det bästa exemplet. Det nazistiska samhället var teknisktrationellt ut i fingerspetsarna – till och med rasismen var ofta förankrad i statistik. Så vilket är problemet? Kanske det att fakta tolkades på ett totalt inhumant sätt. Samma gäller dagens förintelseförnekare. Poängen är att stora lögner ofta upprätthålls genom fakta och statistik.

I vårt samhälle går det på samma sätt att hänvisa till modeller och algoritmer när sjukvården körs ner och utbildningen lider – varför låta känslor komma i vägen här? Inte heller demokratin är entydigt rationell utan moraliskt förankrad. Samhällen som styrs enbart av teknologi och kalla fakta ser ut som Kina och Singapore, men det är knappast dit vi vill. Den ”kyliga analys” Pihlström tycks efterlängta står inte i motsats till ”perception” eftersom de är identiska – båda är tomt seende utan mening.