Jag vill dö i ett vackert rum
Maskiner och algoritmer kan förbättras i all oändlighet, men människan kommer alltid att förbli en människa.
En bekant berättade för mig att hon en gång arbetade på ett ålderdomshem, där de hade börjat sätta blöjor på gamla som behövde hjälp med sina toalettbestyr. Det var mera kostnadseffektivt att låta de gamla bajsa ner sig än att ledsaga dem till toaletten. Åldringarnas värdighet och mänsklighet hade inget pris, för bokföraren visste inte hur man skulle översätta det till siffror.
För drygt två år sedan skulle min far genomgå en hjärtoperation och när jag dagen innan besökte honom på Mejlans tornsjukhus stötte jag på något liknande (men inte närapå lika tragiskt). För att underlätta patienttransporter gick dörren till hans rum endast att operera med hjälp av en knapp på väggen. Vi människor behöver ritualer, tror jag, och jag skulle ha velat stänga den där dörren för att säga farväl. I stället fick jag lov att trycka på denna själlösa knapp. Dörren slöt sig högljutt och mekaniskt framför min far – som i en fängelsecell – och det kändes som om han samtidigt förvandlades till en siffra. Jag gick därifrån med gråten i halsen.
Ur ett effektivitetsperspektiv är dörren och blöjorna motiverade, medan de äldre och jag är den felande länken. Samtidigt som vi bygger ett effektivare samhälle för människans skull, är det alltså vi som är flaskhalsen. Och jag undrar: i vilket skede kommer trycket att effektivisera att bli så stort att det sker på vår mänsklighets bekostnad? Eller har det redan skett?
För att se en annan verklighet besökte jag i lördags det nyöppnade Nya barnsjukhuset i Mejlans. Trots att byggnaden otvetydigt är ett sjukhus är det samtidigt något nytt: det är vackert, harmoniskt, hemtrevligt till och med. De helvita korridorerna är fyllda med konst och badar i ett mjukt och behagligt ljus, möblemanget är färggrant och modernt och i receptionen simmar fiskar som barn har ritat i ett digitalt akvarium på en enorm skärm. Skillnaden till andra sjukhus är betydande, för i planerandet av Nya barnsjukhuset har de små patienternas trivsel varit en prioritet.
Byggnaden är, dessvärre, ett undantag. Jag cyklar vidare till Mejlans tornsjukhus och ser ett mera sedvanligt sjukhus med mörka korridorer, dystra färger, bleka sjukhuskläder. Sjukhus handlar om liv och död och därför är vissa omständigheter förståeliga – det går inte att operera med en näve sand och tusen vackra ord. Men borde inte sjukhus vårda såväl knoppen som kroppen? Varför bygger vi endast trevliga, mänskliga sjukhus för barn?
En delorsak är att vi inte är villiga att acceptera människans emotionella, irrationella sida. Vi tänker att det är viktigt att barn trivs när de är på sjukhuset, men att vuxna är rationella aktörer som bara behöver piller, sprutor och operationer för att må bättre. Det är inte sant, och i ett samhälle som kontinuerligt strävar efter en ökad effektivitet kommer dessa frågor att bli allt mer akuta. Maskiner och algoritmer kan förbättras i all oändlighet, men människan kommer alltid att förbli en människa.