Sanningen om slutförvaret måste fram

KäRNKRAFT ”Varför pratar ingen slutförvar?” frågar Katarina Koivisto (HBL 27.11). Det här stämmer inte. I flera år har vi varnat för den oerhört riskfyllda, osäkra kärnkraftens slutförvar Onkalo som byggs i Olkiluoto.

I Sverige beslöt miljödomstolen i januari att inte förorda slutförvarstillstånd. Den långsiktiga säkerheten är bristande. Vi har samma metod här.

Korrosionsforskaren Peter Szakalos ställer sig skeptisk till den 30-åriga slutförvaringsmetoden (Vasabladet 18.6.2010). Koppar korroderar i såväl syrefritt som syrerikt vatten. Kopparn blir skör av vätgas. Den är också i direkt kontakt med grundvattnet. Kopparkapslarna är varma de första tusentals åren, läckage uppstår. Radioaktivitet sprids i miljön.

Betongleran måste vattenmättas, svälla. Leran eroderar bort om vattenmängden är stor. För lite vatten i berggrunden betyder att leran är färdigsvälld efter tusentals år. Vid jordbävning uppkommer förskjutningar rakt igenom slutförvaret. ”Är våra beslutsfattare köpta månntro?” skrev jag.

Emeritus professor NilsAxel Mörner har beskrivit 59 jordbävningar i Sverige och ett antal i Finland just i Onkaloområdet. Bland annat metangasfara.

Intressant att vi i Ny Tid (2.6.2010) kan läsa att en finsk forskare vid Posiva slår larm om Onkalobygget.

Vi kan inte fortsätta med den riskfyllda, hälsofarliga och otroligt dyra kärnkraftsindustrin. ”Vi måste informera befolkningen om gifterna plutonium, curium, americum och polonium som endast kärnkraften förorsakar i vattnet”, säger den oberoende miljöforskaren Gunnar Lindgren.

Den långa livscykeln börjar med urangruvorna. Ett kilo uran producerar 2 000 kilo radioaktivt avfall. Kärnkraftsbygget Olkiluoto 3 har nu byggts i 13 år och fusket tar aldrig slut. Drift i 30–40 år, nedmontering 10–100 år, kärnbränslets slutförvar en miljon år! Nerlagda urangruvor övervakas i hundratusentals år. Förmånligt? Klimatvänligt? Vem övervakar och vem kan möjligtvis i framtiden tolka varningstext i hieroglyfer eller kanske runskrift?

Lobbarna springer i Riksdagshuset, men verkliga forskare inom kärnkraftsteknik och miljö släpps inte in. Pengar betyder allt och man struntar i att tänka på vad man ska göra med det radioaktiva avfallet och vilket arv våra beslutsfattare ger åt våra barn, barnbarn och kommande generationer om de ska kunna leva tryggt här ...

Valet närmar sig. Klimatfrågan är den allra viktigaste för vår befolkning och hela moder Jords existens. Sanningen om slutförvaret måste komma fram. Nu! Politiker, upp till bevis!

Vi kan inte fortsätta med den riskfyllda, hälsofarliga och otroligt dyra kärnkraftsindustrin.