Sura gubbar
Jag är livrädd för att bli en gammal sur gubbe. Jag tycker mig ha mött alltför många sådana i mitt liv, gubbar som tagit sig friheten att klaga och gnälla på det mesta. Och jag har börjat lägga märke till att de inte behöver vara lastgamla när det börjar. Jag har haft kollegor som i 40–50-årsåldern visat klara talanger för att framstå som lätt bittra.
I den fällan tänker jag inte hamna, därför tränar jag mentalt på att vara positiv även när det bär en smula emot.
Någon tipsade mig också om en artikel där det stod att man kunde lura sig själv genom att bara gå och le, vilket skulle skänka välbefinnande och vara rent hälsosamt. Jag har provat det och jag tror nästan att det har fungerat – det har definitivt fungerat för människor som jag har mött när jag har gått omkring och lett, de har sett glada ut. Jag har aldrig kunnat lista ut om det är för att jag ser så onaturlig och spänd ut, eller om det är för att de faktiskt har smittats av mitt leende.
En annan del i träningen är att försöka skapa ett bitterminne som slår till så fort jag tänker börja klaga. Det går ut på att försöka få ryggmärgen att reagera innan jag säger något surt och påminna mig om att försöka se på saken positivt.
Det fungerar också hyfsat bra. Fast det kan hända att jag blir genomskådad ibland, särskilt de gånger när jag hinner börja säga något surt, för att sedan komma på mig och ändra inriktning mitt i gnällandet.
Men nu måste jag ändå få klaga en smula! Det finns nämligen en baksida av all denna positivism och det är att jag börjar få ett uppdämt behov av att klaga. Jag mår inte bra när jag inte får ösa ur mig över bilister som inte använder blinkers, cyklister som struntar helt i trafikreglerna, folk som tränger sig i köer, andra människor som simmar mitt i banan så att det inte går att simma om dem, människor med barnvagnar som tar upp en hel trottoar och busschaufförer som inte har spelsinne nog att stanna och vänta på en gamling som stapplar fram mot bussdörren och chauffören bara åker därför att det är avgångstid.
Men som tur är slår ryggmärgsreflexen till och jag blir glad och positiv i stället. Blinkar förstående till busschauffören och säger inkännande: – Usch, stackars dig som har ett så stressigt jobb! Undrar hur länge jag orkar hålla ut?