Malin Broman blev chef av en slump
Malin Broman har blivit ett namn som man stöter på allt oftare i Musik-Finland. 2019 tillträder hon som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Med Wegelius kammarstråkar förverkligar hon nu ett program som ringar in fyra b:n.
Att Malin Broman, född 1975, blivit en så ofta sedd gäst på konsertestraderna i Finland beror i hög grad på Pekka Kuusisto.
– Pekka är min starkaste koppling och den som jag har känt längst. Vi deltog båda i musikkurser i Nyslott under studietiden och under många år har jag besökt hans festival, Vår festival. Sen blev jag också inbjuden till Uleåborgs stadsorkester när Johannes Gustavsson ville att jag skulle arbeta med stråket där.
Från Uleåborg var steget inte långt till Karleby, där Broman hittills har förverkligat två produktioner med Mellersta Österbottens kammarorkester. Många fler lär det bli framöver då orkestern i oktober meddelade att Broman efterträder Sakari Oramo som konstnärlig ledare från och med hösten 2019.
Hur skulle du beskriva MÖK?
– Den står högst uppe på listan av fina musiker. Orkestern består av musikanter, som vill kommunicera och göra musik tillsammans, där musikerskapet ligger till grund för allt.
Hur tar det sig uttryck?
– Man märker det i kommunikationen. Man kan etablera en direktkontakt och forma en fras tillsammans. Som spelande ledare är man särskilt beroende av att få andra med sig när man inte kan visa allt. Det är både utmaningen och glädjen. Det handlar om hur man tar initiativ som grupp och når bästa resultat.
Förutom som kammarmusiker är Broman också känd som konsertmästare i Sveriges Radios symfoniorkester. I bägge rollerna säger hon sig ha användning för sin erfarenhet som lärare för att blixtsnabbt analysera situationer och bedöma konsekvenserna av specifika handlingar.
Upplever du att undervisningen har utvecklat din analytiska förmåga? – Jo, men också konsertmästeriet, när man kanske bara har någon millisekund på sig att ställa sig upp och säga något som är tänkt att ena en orkester. Och behoven varierar ju beroende på vem som dirigerar. Det är mycket problemlösning som jag tycker är kul.
Växte in i ledarrollen
Att Broman över huvud taget blev konsertmästare var något av en slump. Under studietiden verkade hon aldrig i ledande position, men sakta men säkert växte hon in i rollen. Till Sveriges Radios symfoniorkester blev hon headhuntad.
– Om det hade varit upp till mig, hade jag fortsatt att spela kammar- musik för jag trivdes otroligt bra med det. Men jag nappade på erbjudandet, testade några veckor och lät känslan växa.
Med sin mångåriga erfarenhet som konsertmästare och spelande ledare ser hon nu också tydligare bristerna i den musikutbildning som hon själv fick.
– Vår värld är lite fånig. När jag tänker tillbaka på tiden vid musikhögskolan minns jag inte att jag skulle ha fått en enda lektion i hur man spelar en upptakt eller vad det innebär att vara ledare. Det är med ledarskapet som med så mycket annat i vår skolvärld: man tänker att någon antingen har det eller inte har det, medan jag tror det är något som man kan lära sig.
– Med dirigenterna vet vi att det finns många olika sätt att dirigera på, men att rörelserna har en extrem inverkan på klang och uttryck. På samma sätt är det i min roll. Det handlar om att lära sig använda kroppen ändamålsenligt. Det märks också när man söker en ny konsertmästare hur kollegerna talar om dennes rörelser och vad de inbjuder till. Allt det här tycker jag man borde fästa större vikt vid tidigare i utbildningen. Att bara få vara med om en sådan diskussion, skulle tillföra mycket.
Britta Byström i fokus
Till Helsingfors har Broman kommit för att leda Wegelius kammarstråkar i ett program som ringar in flera b:n. Programmet med musik av Britta Byström, Heinrich Biber och Benjamin Britten utvecklade Broman egentligen för sin ensemble i Växsjö, kammarorkestern Musica Vitae, som hon leder sedan några år tillbaka.
I fokus står Byströms violinkonsert Games for souls från 2015 som omringas av ett par ”promenader”, A walk to Biber och A walk to Britten som följs av Bibers Battalia och Brittens Variationer över ett tema av Frank Bridge.
– Britta ramar in verken, medan Biber är vansinnigt rolig och galen musik och Britten är tekniskt krävande.
Broman landar i Helsingfors på inbjudan av Wegeliusledaren Annemarie Åström, som hon säger har existerat i periferin i hennes liv väldigt länge.
– Vi studerade delvis för samma lärare och har många gemensamma vänner. Hon har många gånger försökt få över mig och den här gången lyckades det. Malin Broman uppträder med Wegelius kammarstråkar på G 18 på onsdag klockan 19.
Som spelande ledare är man särskilt beroende av att få andra med sig när man inte kan visa allt. Det är både utmaningen och glädjen. Malin Broman Konstnärlig ledare för MöK från och med nästa år