Sensationellt trea i Ironman – ”trodde aldrig det här”
Inom bara några år har Minna Koistinen nått världseliten i triathlon. – Jag hade aldrig trott det här, säger hon efter att ha slutat trea i Ironman Mar del Plata.
Kallt. Ruggigt. Blåsigt. I de här förhållandena löpte Minna Koistinen i mål som trea i Ironman Mar del Plata i Argentina – före bland annat fyrdubbla världsmästaren Mirinda Carfrae.
– Ganska otroligt. Jag har inte riktigt hunnit fatta vad som hänt ännu, säger Koistinen till HBL.
– I synnerhet var det en överraskning att löpningen gick så bra till slut.
Förkortad simning
På grund av de kyliga förhållandena var den 3,8 km långa simningen förkortad med ungefär hälften. Med tiden 25.06 var Koistinen nära täten före den 180 km långa cyklingen.
– Den förkortade simningen passade mig. Jag är en osäker simmare och det har varit svårt att överföra min fart i simbassängen till öppet vatten. Jag har haft några svåra situationer, bland annat en panikattack i Jorois, säger Koistinen som steg iland samtidigt som Sveriges Åsa Lundström.
”Magiska ben”
Koistinen steg till tredje plats med en stark cykling – i kyliga förhållanden. Temperaturen varierade mellan 10 och 15 grader, men hon klarade 180 km på mer än hyfsade 4.53,25.
– Jag hade helt magiska ben i cyklingen. Jag cyklade med högre effekt än planerat i motvinden, men jag hade kunnat cykla ännu hårdare. Jag vågade inte, för det var så länge sedan mitt senaste fulldistanslopp, säger Koistinen.
– Det avgjordes under de sista 40-50 kilometerna. De andra började tröttna, men jag kunde cykla ännu hårdare. Jag hade högst effekt under den sista timmen.
Höll sin ledning
Under det avslutande, 42 km långa maratonloppet lyckades Koistinen behålla sin tredje plats. Bakom henne låg meriterade proffs som australiern Carfrae, svenskan Lundström och USA:s Sarah Piampiano.
– Jag trodde aldrig att det skulle hålla till slut. Då jag såg Tatu (Koistinens man) vid 10 km ropade jag att det är bara att njuta så länge det varar, säger hon.
Hennes maratontid, 3.06.04, är närmast strålande. Hon är själv förbluffad över sin löpfart.
– Jag hade aldrig trott att jag skulle gå i mål som trea.
Outnyttjad potential
Koistinens sluttid var 8.28.57. Kaisa Sali satte i somras den finska rekordtiden 8.46.49, men Koistinens tid är inte riktigt jämförbar då simningen var förkortad. Oavsett, tredje plats i ett tufft startfält är ett styrkebesked som heter duga. Carfrae har bland annat vunnit legendariska Ironman Hawaii tre gånger och har ytterligare ett VM-guld på halvdistans. Vinnaren, Australiens Sarah Crowley var inte långt före med segertiden 8.20.17.
– Jag har funderat om det här är helt onödigt, då jag ser att proffsen tränat i 10 och 15 år. Jag har inte hemskt mycket till idrottslig bakgrund och är redan 32, säger Koistinen.
– Det här ger tro och självtillit. Jag har ännu oerhört mycket outnyttjad potential.
FM-vinnare
Koistinen, som är hemma från Korsholm, började träna triathlon hösten 2012. Hennes första triathlonlopp var den klassiska halvdistansen i Jorois 2013.
– Det var tufft, men jag blev biten direkt. Jag såg upp till Kaisa Sali och Tiina Boman och visste att jag också vill tävla och nå framgångar, säger Koistinen.
– Då vågade jag inte ens drömma om FM-guld.
I somras vann Koistinen FM-guld – i Jorois. Kaisa Sali var inte med, men med segertiden 4.16.02 var Koistinen i en klass för sig. Hon var också tvåa i halvdistansloppet Ironman Lahti, Ironmanseriens första deltävling i Finland.
Mental styrka
Kaisa Sali har tränat triathlon i så gott som hela sitt liv. Koistinen har fortfarande en bit till hennes nivå, men hennes utveckling har varit häpnadsväckande snabb efter att ha börjat med triathlon som 26-åring.
– Jag vet inte vad det beror på. Jag spelade lite fotboll som yngre och rörde på mig en hel del, men aldrig särskilt målmedvetet. Jag har säkert bra gener och tränar så att säga rätt: jag känner min kropp och vet vad min kropp behöver för att utvecklas, säger Koistinen.
– Den sista komponenten är säkert min mentala styrka. Jag tål outhärdlig smärta länge.
Knäskada
Koistinen debuterade redan för två år sedan i amatörklass i Ironman Hawaii, den legendariska VM-tävlingen. Hon tvingades dock avbryta. Samma höst beslöt hon att satsa för fullt och bli professionell – men det blev en mardröm.
– Hela säsongen gick åt pipan. Precis då jag slutat jobba, trodde på min dröm och var grymt motiverad att få träna fick jag ont i knät. Först hittades inget fel och det var ovisst om knät någonsin blir bra. Det var tungt, säger Koistinen.
Den här säsongen har dock allt gått väl, frånsett lite förkylningar i höstas. Koistinen skulle delta i Ironman Emilia-Romagna i Italien i september, men tvingades lämna återbud.
Hawaii en dröm
Ironman i Argentina blev dock en fullträff. En fulträff som ger självtillit och inspiration.
– Det krävs motivation för att orka vakna varje morgon och träna. Det är ganska ensamt. Största delen av dagen går till att träna, äta eller vila. Man måste verkligen vilja, säger Koistinen.
Kvalsystemet till VM på Hawaii har dock förnyats – bara de två bästa i Argentina fick en plats till Kona. Tredje plats räckte inte.
– Kona är en stor dröm för mig. Det skulle nästan ha varit för bra att kvala in direkt. Det håller en hungrig.
Mera träning
Efter hemresan tar Koistinen det några dagar lugnare för att ge benen tid att återhämta sig, men särskilt många dagar tänker hon inte vila på lagrarna. Det räckte med att vara skadad hela fjolåret.
– Jag börjar säkert träna lite nästa vecka och mer systematiskt följande vecka. Det finns ännu mycket att göra. Det krävs bara långsiktig träning. Än så länge har vi inte funnit några gränser för min utveckling, säger hon.
– Ju tokigare och svårare det är att uppnå någonting, desto mer fascinerande är det.