Inga handskakningar för kejsaren på balen i Finland
Glittret, buffén, dansen och glamouren är hela det finländska folkets angelägenhet varje år den 6 december när tv-sändningarna startar. Men visste du att det festades till fram på småtimmarna på slottet för mer än 150 år sedan?
Det finns flera likheter mellan lantdagsbalerna i Finland under den ryska tiden och dagens baler på presidentslottet. Men att kejsar Alexander II, precis som president Sauli Niinistö, skulle ha skakat hand med varenda gäst på lantdagsbalen 1863 är ganska osannolikt.
– Handskakandet är fullständigt främmande, säger historikern Henrika Tandefelt.
Mera troligt är att gästerna bugade sig för kejsaren, eller att han kysste damer på hand.
En reslig figur med polisonger och mustasch är klädd i Finska gardets generalsuniform och lackskor. Gyllene epåletter pryder axlarna och över bröstet löper ett ljusblått band, det högsta ordenstecken man kan få. Mannen är ingen mindre än kejsar Alexander II, storfurste över Finland. Han befinner sig på en av de kanske mest påkostade och pampiga festerna någonsin i Finland: lantdagsbalen 1863, en föregångare till dagens moderna självständighetsbaler på presidentslottet.
– Någon direkt obruten tradition kan vi inte tala om, däremot kan vi på ett mer allmänt plan tala om vad den här sortens baler och fester i hög regi då och nu betyder, säger Henrika Tandefelt, lektor i historia vid Helsingfors universitet.
Hon ser både likheter och skillnader mellan lantdagsbalerna (de var flera till antalet) på 1800-talet och den moderna slottsbalen i dag.
– Handskakandet är fullständigt främmande, särskilt i ett sammanhang med en kejsare på plats.
Att kejsar Alexander I eller Alexander II skulle ha skakat hand med balens gäster är ganska osannolikt. Mera troligt är att gästerna bugade sig för kejsaren, eller att han kysste damer på hand.
Under lantdagsbalen 1888 berättas det att ceremonimästaren Mauritz Vladimir Armfelt högljutt anmälde varje gäst för generalguvernören Feodor Logginovitj Heide och hustrun Jelizaveta som i kejsarens frånvaro representerade den ryska överheten. En timme ska det ha gått åt att presentera de 1 100 gästerna.
Den moderna handskakningen under vår tids baler hör till republikens och det demokratiska samhällets ceremoni.
– Det representerar vår tid och hur vi beskriver relationer mellan människor och vårt samhälle. Alla står i den där kön och presidenten tar varenda en i hand.
Det har alltid funnits ett stort allmänt intresse för Finlands baler. Men finländarna har inte alltid kunnat följa dem på samma sätt som i dag.
– På 1800-talet skedde de bakom stängda dörrar, men också då kunde de som inte var på plats senare nås av skriftlig rapportering i tidningspressen. Nu finns den utomstående blicken väldigt starkt via tv och vi sitter och begapar människorna och deras klänningar, frackar och mörka kostymer. Gästerna uppträder inför varandra och inför tv-tittarna.
Fult tak blev synnerligen prydligt
Ungefär 2 000 gäster gick på den stora balen 1863 som ordnades i den gamla järnvägsstationen i Helsingfors. Man hade brett ut furuplankor i stationshallen och dekorationerna var magnifika. På en vägg hängde ett A i kristaller med en krona över. Runt det kejserliga monogrammet fanns rosor. Så här beskriver Åbo Underrättelsers reporter E.T. balen:
”Taket war orneradt med eklöfskransar, elfwa stora eklöfsklädda kronor gåfwo tillika med gaslågorna ett tillräckligt ljus åt salongen. Blommor, kandelabrer m.m. prydde för övrigt hwarje wrå.” Helsingfors Dagblad fortsätter: ”Dekoratörernas svåraste stötesten, det fula taket, hade man lyckats att med lefvande vexter, guirlander af grönt m.m. göra till synnerligen prydligt.”
Orsaken till att det ordnades officiella baler i Finland på 1800-talet hänger ihop med lantdagen, alltså dåtidens riksdag. Balerna arrangerades i samband med att lantdagen startade eller slutade. De gånger kejsaren besökte lantdagen slog man på stort.
– När kejsaren kom till Helsingfors 1863 bjöd man honom och hans svit på det finaste och bästa. Man ville också visa upp kejsaren och storfursten åt folket och etablissemanget. Då var balen ett forum för det här. Under Alexander I:s vistelse ordnades de facto inte mindre än fem baler, säger Tandefelt.
På balen träffade kejsaren finska ämbetsmän, lantdagsmän, förmögna borgare och deras fruar och döttrar. Där var det lättare än vanligt att närma sig kejsaren eftersom
man kunde umgås under friare former. Finlands elit passade samtidigt på att diskutera och nätverka med varandra.
– Baler har alltid varit äktenskapsmarknader. För societeten har det varit väldigt viktigt att få folk att gifta sig med varandra på rätt sätt och att skapa allianser.
När Alma bar lejonsmycket
På lantdagsbalen kunde man briljera och imponera med sin skönhet, smak, välstånd och goda uppfostran. Både förr och nu har balgästerna med sina kläder velat signalera olika saker. Alexander II bar Finska gardets generalsuniform av en anledning 1863. Under ryska tiden lade man ned alla regementen i Finland, den enda militära enhet som bestod var Finska gardet.
– Han klädde sig i just den här uniformen för att anta och manifestera rollen som Finlands storfurste.
Ett modernt exempel på hur kläder används för att signalera budskap är popstjärnan Alma som på slottsbalen i fjol bar ett stort smycke med lejonet från Finlands statsvapen. Hon uppgav att hon ville tvätta bort rasismstämpeln från symbolen.
– Ett sätt att profilera sig själv är att överskrida gränserna för det konventionella, som att dyka upp i en specialdesignad läderkostym i stället för frack eller mörk kostym för att signalera att man är bohem, konstnärlig eller intellektuell.
Att komma till balen i folkdräkt eller att återanvända en klänning är ett annat sätt att signalera ett budskap.
– Men det kan också vara ett praktiskt val, inte bara ett symboliskt.
Den allra första lantdagsbalen 1809 ordnades i gymnasiets övre lärosal i Borgå. Det var på en tid då män gick i knäbyxor och skulle visa upp sina välsvarvade vader. Förväntningarna på manlig elegans var annorlunda än i dag. Furst Paul Gagarin har skrivit så här om upplevelserna:
”I brist på ekipage, begav jag mig dit till fots. Överstövlar för att skydda silkesstrumporna; hatten i handen, icke på huvudet, för att bevara coiffuren, och jag kom sålunda fram, alldeles snygg och utan något missöde.”
Diplomatiska samtal
Lantdagsbalerna var omtyckta nöjen under 1800-talet.
– Det är en tradition som inte bara har sitt ursprung i Finland. Den reproducerar ett mönster från den stora Wienkongressen 1814–1815 med sina otaliga baler och fester, säger Henrika Tandefelt.
Det var på Wienkongressen som Europas monarker med ryska kejsaren, Preussen och Storbritannien i spetsen ordnade världen igen som den borde vara efter Napoleonkrigen.
– Hela det sociala programmet var en viktig del av den scenen. Man förde diplomatiska samtal också under informella former. I dag är det främst balerna och wienervalsen som folk tänker på då det blir tal om Wienkongressen.
Bischoff
På lantdagarna hade kvinnorna inte tillträde till lantdagens formella arbete, men både fruar och fröknar var med på balen. År 1863 hade värdinnorna grevinnan Lovisa Armfelt, friherrinnan M. Furuhjelm, generalskan M. Samsonoff och fru Anna Sinebrychoff en synlig roll. I tilllägg var stormrika Aurora Karamzin en nyckelperson under kejsarens besök.
Dagen innan balen hade kejsaren jagat på hennes gods i Träskända. Inte mindre än ”några och sextio räfvar, tretton rådjur och åttatio harar, förutom fasaner och annat smärre villebråd” fick bita i gräset, enligt Finlands Allmänna Tidning.
När kejsaren så anlände till balen klockan 21.30 nästa kväll vandrade han genom en så kallad häck av uppställda damer. Sedan inleddes dansen. Ofta var det polonäsen, en högtidlig dans i tretakt som inledde balerna vid den här tiden. Andra populära danser var angläs där man står på linjer med män mittemot kvinnor. Pardanser som vals, polka och mazurka gick också hem.
Gästerna tog för sig av ”glace” (glass), frukt, te och bakelser som var uppdukade vid buffén. En vanlig dryck på baler på 1800-talet var också punsch och bischoff, alltså kryddat rött vin.
”Utstofferade personer”
Precis som i dag kritiserades balen redan på 1800-talet för att vara elitistisk och dyr. Lantdagsbalen 1888 kostade till exempel 14 000 mark. Tidningen Helsingfors Dagblad tyckte att man år 1863 hellre kunde ordna en regatta, gratis mat åt folket eller orkestrar och körer som uppträder.
”En bal är ingenting annat än en samling af några hundratal privilegierade, utstofferade och högtidsklädda personer, bärande på sina ansigten konventionella miner och smålöjen . ... En hel stads, ett helt lands glädje måste uttryckas på annat sätt.”
När kejsaren kom till Helsingfors 1863 bjöd man honom och hans svit på det finaste och bästa. Man ville också visa upp kejsaren och storfursten åt folket och etablissemanget. Då var balen ett forum för det här.
Henrika Tandefelt
Lektor i historia vid Helsingfors universitet