Mera ansträngt än inspirerat galet
Filmen är sprängfylld av fulsex, gasbesvär och kriminella talangaftnar, men utan att det lyfter. KOMEDI
Beverly Luff Linn
Regi: Jim Hosking. Manus: David Wike & Jim Hosking. Foto: Nanu Segal. I rollerna: Aubrey Plaza, Craig Robinson, Jemaine Clement, Emile Hirsch.
Årets i särklass märkligaste kärleksdrama är ett verk av Jim Hosking. Men så talar vi också om regissören bakom The Greasy Strangler, en utstuderat grisig B-film som lämnade ingen kall.
I den meningen är nyheten Beverly Luff Linn (An Evening with Bevely Luff Linn) en förvånansvärt städad sak, låt sedan vara att vi befinner oss på solårs avstånd från den cinematiska mittfåran.
Filmen tar avstamp i Bob’s, ett sketet lunchhak där tiden som stannat, uppskattningsvis på det illa klädda sjuttiotalet. Kommersen är därefter och när det står klart att personalen måste minskas faller valet på Lulu (Aubrey Plaza), skifteschefens egen hustru.
Men när inte heller detta ger resultat ekonomiskt sett, går Emile Hirschs boss in för att råna sin egen svåger (Sam Dissanayake) – iförd en peruk som inte lurar en kotte. Om möjligt ännu märkligare blir det när en främling (Jemaine Clement) erbjuder sig att återbörda rångodset och på köpet tilldrar sig Lulus intresse.
Med på ett hörn finns också hennes gamla pojkvän, den mystiske Beverly Luff Linn (Craig Robinson), som befinner sig i stan för att göra en krogshow – ackompanjerad av managern och pojkvännen Rodney Van Donkensteiger (Matt Berry) som då inte vill veta av någon konkurrens.
Waters möter Lynch
Det om det, ingen som helst handlingsbeskrivning kan göra rätta åt Jim Hoskings färska opus, en utomordentligt excentrisk sak som öser ur såväl John Waters som David Lynch, utan att för den skull landa i någotdera lägret.
Inte bara flirtar Hosking med fula frillor och idel gräsliga kostymer. Bjuder över gör också skådespelarna med uppbackning av en närmast surrealistisk dialog. Visste ni till exempel att Colin, som Jemaine Clements rollkaraktär heter, egentligen betyder ”liten hundvalp”.
Filmen är sprängfylld av den där typen av nonsens, av fulsex, gasbesvär och kriminella talangaftnar, men inte att det lyfter. Det som i Greasy Strangler framstod som uppfriskande knasigt tenderar nu att falla platt till marken.
Än en gång får man en känsla av att komedin är den knepigaste av berättartraditioner – och att den töntiga B-komedin är ännu knepigare. Mycket som kan gå fel. Premiär denna vecka är det också för The Billionaire Boys Club, ett kriminellt belastat åttiotalsdrama med Ansel Elgort, Kevin Spacey och Taron Egerton. Samt för Mortal Engines, det senaste i raden av fantasyspektakel, med manus av Peter Jackson. Den sistnämnda recenseras inom kort.