Claes Olssons svar till Trygve Söderling: ”Jag går inte på oplöjd mark”

Diskussionen går vidare om behandlingen av de litterära modernisterna inom filmen.

Tack Trygve för ditt informativa inlägg (HBL 2.12)! När jag talar om en vilja att göra en film om Edith Södergrans och Elmer Diktonius möte i Raivola 1922 är jag helt medveten om att jag inte går på oplöjd mark. Oktoberteatern uruppförde Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel 1988 och jag faktiskt såg den när Oktoberteatern gästspelade i Helsingfors.

Jag blev intresserad av våra modernistiska författare redan på slutet av 1960-talet när jag som gymnasist jobbade på Gordins antikvariat på Nylandsgatan och har sedan dess funderat och planerat olika filmer utifrån modernisternas verk, bland annat Henry ParlandsSönder.

Jag tyckte mycket om Tuija-Maija Niskanens tv-drama Landet som icke är och det fick mig att producera hennes biofilm Suuri illusioni (Stora illusionen), som baserar sig på Mika Waltaris roman från 1928.

De senaste dryga 25 åren har det skrivits många intressanta artiklar, essäer och böcker om Edith Södergran med olika vinklingar, bland annat Jan HällsVägen till landet som inte är – En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner (2006) och Agneta RahikainensKampen on Edith – Biografi och myten om Edith Södergran (2014). Dessa har vidgat min vision om en möjlig film. Också Fredrik Hertzbergs bok Mitt språk är ej i orden – Gunnars Björlings liv och verk (2018) ger en mycket intressant bild av våra litterära modernister.

På dryga 25 år har bildberättande och bildspråket ändrats mycket. Och en biofilm, som jag tänker på, är alltid visuellt starkare än ett tvdrama. Det har också vuxit upp en ny yngre publik, som inte är så bekant med Edith Södergran eller Elmer Diktonius.